Freddy, 22: Ungdomar – när blev det coolt att vara lat?

2017 kryllar arbetsmarknaden av individer som har vuxit upp med inställningen att det är coolt att göra så lite som möjligt. Minsta möjliga ansträngning räknas som den bästa och att slita är överskattat.

Är det så vi vill att det ska vara? Ta skolan som exempel. Hur många av de "populära" kidsen var det som pluggade och slet?

I mina högstadieskolor och gymnasieskolor gjorde man oftast narr av de som faktiskt ansträngde sig. De blev kallade plugghästar och så vidare. 

"De är inte smarta, de är pluggsmarta", var fraser som dagligen ekade i korridorerna. Varför hyllade vi inte våra klasskompisar som faktiskt fattat vad som krävs och kommer att krävas av oss i framtiden? Var vi naiva, avundsjuka eller bara korkade?

Varför gynnas inte hårt slit på arbetsplatserna? Jag var inte själv en som pluggade men har alltid varit en jävel på att arbeta och kanske är det just därför jag inte tidigare lagt märke till att vi överlag är jävligt lata. 

Kanske krävdes det att jag själv började anstränga mig mer än andra innan jag förstod vad lathet egentligen innebar.

Det som irriterar mig mest är att slit inte lönar sig. Man tjänar absolut ingenting på att jobba hårdare eller mer än sina arbetskamrater. Det slutar ändå på samma vis. 

Man får inte fler semesterdagar, man får inte mer lön och man får garanterat inte mer fritid. Det enda man kan vinna är förtroende som generar i ännu mer arbete som aldrig belönas. Hur ska vi motivera folk att göra ett bättre jobb på detta sätt? Det är i mina ögon orimligt.

Mina föräldrar har alltid sagt till mig att hårt arbete lönar sig, att den som sliter mest tillslut får resultat. Men gäller detta fortfarande eller har vi under tidens gång slutat belöna arbetsmoral och gedigenhet?

Har uttryck som "Varför ska de, men inte jag?" förändrats till "Varför ska jag, men inte de?"?

Freddy Lindblad