Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Undersköterskan: Det här är sanningen om äldrevården

Elin Jennifer Åhs skriver om sin upplevelse av att jobba inom äldrevården.
1 av 3

Elin Jennifer Åhs skriver om sin upplevelse av att jobba inom äldrevården.

Privat/TT

2 av 3

TT NYHETSBYRÅN

Elin Jennifer Åhs.
3 av 3

Elin Jennifer Åhs.

Privat

Debatt | 20/08/2017 12:34

Elin Jennifer Åhs​: "När en person på ett boende dör hinner den knappt fraktas iväg innan ett nytt namn kommer upp."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Allt handlar om pengar, att tjäna så mycket som möjligt. Till och med inom vården handlar det om att spara och tjäna pengar. 

Det ska sparas in på personal medans cheferna ska ha högre lön. Personalen på golvet får rent ut sagt slita arslet av sig för att budgeten inte tillåter mer personal. Allt handlar om kostnader, utgifter och inkomster. 

Att spara pengar, att komma undan så billigt som möjligt. Inom äldreomsorgen sliter personalen på golvet ihjäl sig, vi jobbar dagar, kvällar och helger med en usel lön för det arbete som vi gör. Det sliter både psykiskt och fysiskt på oss. 

Det är ett lågt prioriterat jobb samtidigt som vi och våra anhöriga någon gång kommer att hamna där. Men det verkar inte spela någon roll vilken kvalité vården har. Vi får jobba kort allt för ofta och vikarierna vi får verkar vara de som inga andra arbetsplatser vill ha. 

De som inte är tillräckligt initiativtagande, de som inte jobbar mer än de behöver och de som saknar arbetsviljan. Jag drar inte alla över en kam, men majoriteten av de vikarier som hamnar inom vården, främst inom SÄBO, är de som inga andra vill ha. 

Men vad gör väl det? De är billiga att anställa då de kommer in på en låg lönenivå och då är personalfrågan löst över semestrarna. De är lika mycket nybörjare första arbetsdagen som efter två månaders arbete. 

Ibland får vi de där klockrena vikarierna, de som brinner för att hjälpa andra och som verkligen vill jobba. Men tyvärr försvinner dessa snabbt iväg då det ofta är de som vill plugga vidare eller upptäcka världen. 

Allting handlar om ekonomi, personalfrågan är inte viktig så länge det finns rätt antal huvuden. Det handlar om rätt antal personer, ingenting om hur dessa personer funkar i arbetslivet. Det är ett lågt betalt yrke och lockar inte alla. 

Du väljer inte att jobba på ett SÄBO för att det är bra betalt, du väljer det för att du gillar att jobba med människor. Kanske för att du vill hjälpa andra genom vardagen, se hur din hjälp kan få andra att må bra. 

Se hur lite som behövs för ett kärleksfullt tack. Du arbetar med dem nästan dygnet runt och du bygger en nära relation till dem. Men som vi alla vet, ska de någon gång ta steget upp mot himlen. 

De som kommer till oss ska trots allt dö. Dö av sin ålder eller sin sjukdom eller kanske både och. Där kommer vi åter till den sjuka pengasyn som vårt samhälle idag handlar om. 

När en person på ett boende dör hinner den knappt fraktas iväg innan ett nytt namn kommer upp. Anhöriga hinner knappt inse att deras älskade mor, far, syster, bror och så vidare har lämnat jordelivet. 

De hinner knappt svälja beskedet innan lägenheten ska tömmas och nästa person ska in. Det är så sjukt att vi är så pengafixerade i detta samhälle att varken de anhöriga eller vi som personal hinner smälta att någon vi dagligen mött, ska bytas ut mot någon ny. 

Ut med en och in med nästa, och fort ska det gå. Helst inom en vecka så att enheten inte förlorar pengar på att vi har en tom lägenhet. Hur osmakligt är inte detta? 

Och där står vi som personal och gör vårt jobb, och skäms över att de inte finns tid för att sörja. Utan allt ska bort på en gång. Fler och fler söker sig bort från de äldreboenden som finns, söker sig mot sjukhuset eller söker helt nya yrken. 

Det är dags att öppna ögonen och inse att det inte fungerar med låg bemanning och ett pengavinnande koncept. Det är dags att inse att vi är människor, människor som känner saker. 

Vi tar hand om våra äldre, de som byggt upp det samhälle som vi lever i, de människor som behöver mötas med respekt och kompetens. Inte med nonchalerande och ekande tomma korridorer på grund av personalbrist.

Elin Jennifer Åhs

Håller du med?