Det krävs mer än en ny partiledare för att rädda Moderaterna
Tapani Juntunen: "Man får hoppas att de som nu skriker om partiledarens avgång vet vilken väg partiet ska ta."
Socialdemokraterna har inför stundande val nästa år aviserat att de avser gå fram som ett eget oberoende politiskt alternativ. Inga allianser, det är en strategi värdig Sveriges största parti. Det doftar självförtroende.
På den borgerliga sidan finns inte riktigt samma självförtroende, där försöker man ängsligt hålla liv i den så kallade alliansen. Och på det sättet avser man gå till val. Men samarbetet knakar i fogarna rätt rejält.
Det koalitionen utstrålar är mer splittring än viljan att vara eniga och gemensamt faktiskt vara ett reellt regeringsalternativ. Moderaterna, som är det största borgerliga partiet, genomgår en kris där partiledaren Anna Kinberg Batra är ifrågasatt som ledare.
Men krisen är betydligt mer omfattande än så. Politiken i sig genomgår en kris för att partiet inte lyckas ta ställning till vilket ben man ska stå på. Kinberg Batra har talat om den långsiktigt hållbara migrationspolitiken. Men hur den ser ut i sakpolitisk utformning lyser med sin frånvaro.
Till exempel har M inte tagit avstånd från tidigare ställningstaganden om att personer som fått avslag på asylansökan ändå ska få tillgång till sjukvård, skola och tandvård. Hur är det förenligt med att ett nej också ska vara ett nej till att stanna i Sverige?
Resultatet kan enbart bli att skuggsamhället med personer utan uppehållstillstånd fortsätter byggas upp. Denna politiska linje håller inte ihop. Liberalernas vilja i M till fri rörlighet tycks ensidigt enbart avse möjligheten att komma till Sverige, aldrig den delen som handlar om att en del måste lämna Sverige. Rörligheten är enkelriktad.
En normal politisk process för att ta fram ny politik borde rimligtvis handla om att man med viss periodicitet sätter sig ner och tar fram ny politik, baserat på hur samhället ser ut. Man plockar fram problem som kräver politisk uppmärksamhet.
Därefter applicerar man sitt ideologiska raster på problemen och får fram nya politiska avvägningar. Det sista steget är att sondera den politiska terrängen för att avgöra med vilka man ska försöka få igenom den politiken man tagit fram.
Det är precis här Moderaterna har trampat helt snett. Man har först bestämt med vilka man ska samarbeta, därefter börjat ta fram ny politik.
Det är tveksamt hur djupt man har analyserat samhällets problem, men det mest besvärande är att om man avser röra sig i en mer restriktiv riktning gällande migrationspolitiken, då är ju inte alliansen svaret på med vilka man ska kunna genomföra en restriktiv migrationspolitik.
Centerpartiet till exempel har hoppat bock över Socialdemokraterna under denna mandatperiod och förespråkar en mindre restriktiv politik än Stefan Löfvén. Senaste utspelet i den riktningen kom från Annie Lööf gällande de afghanska ungdomarna och att man vill pausa utvisningarna, vilket helt underminerar migrationsverkets arbete.
Moderaternas politik kommer inte kunna betraktas helt oberoende av övriga i alliansen när då övriga allianspartier gör olika ogenomtänkta utspel, spiller detta över på Moderaterna och de blir guilty by association, då de inte bestämt tar avstånd från fortsatt samarbete.
Moderaterna får strida om vilken partiledare de ska ha, men det är den politiska krisen som är det verkliga problemet, inte kommunikation eller vem som framför politiken.
Man får hoppas att de som nu skriker om partiledarens avgång vet vilken väg partiet ska ta. Antingen förespråkar man en mer liberal migrationspolitik, då är alliansen svaret, eller så förespråkar man en mer restriktiv migrationspolitik, men då är inte alliansen rätt väg.
Förre statsministern Fredrik Reinfeldt brukade många gånger säga: "Vad tänker ni göra, och med vilka tänker ni göra det?". Klarar Moderaterna inte av att ge trovärdiga svar på båda frågorna, som också i förhållande till varandra är trovärdiga, då kommer partiet att fortsätta sin kris på väg mot en ständigt lägre nivå, även med en ny partiledare.
Tapani Juntunen
