Feminismen har inte alls gått för långt – det blev jag påmind om igår

Är så jävla ledsen över att behöva skriva det här inlägget, men just nu är så jag himla arg och rädd och ledsen att jag inte vet vad annars jag ska göra.

Jag trodde på riktigt att jag skulle bli våldtagen igår. Det är sjukt, men jag vet att de flesta tjejer vet känslan så jävla väl. Ni vet när man inte bara känner sig lite lagom obekväm, utan på riktigt börjar tänka att "jaha, nu jävlar händer det". Det är på riktigt. Det är min tur nu.

Jag åkte till en stor park för att gå ut och få lite luft. Har mått ganska kasst de senaste dagarna och hoppades att lite natur skulle hjälpa. Jag gick på en av de större vägarna avsedd för både cyklar, bilar och fotgängare. 

Efter en stund blev det lite trångt och även om någon slags olustig känsla slog till när jag kikade in på en mindre gångstig så svängde jag in. Jag stannade en gång till men fortsatte snart framåt. Tänkte "fan vad löjlig jag är, klart inget kommer hända. Det är ju mitt på ljusa dagen. Det är ju folk överallt. Måste sluta vara så paranoid".

Jag promenerar 50 meter in. Bob Hund i hörlurarna. Det är ingen framför mig på gångstigen men jag kan fortfarande skymta människor genom träden. Folk grillar på andra sidan och det luktar kolgrill och ormbunke överallt. 

Enligt min karta på mobilen är stigen jag går på cirka 150 meter lång totalt, en liten avstickare som snart mynnar ut i en av de större vägarna igen. Tänker att jag bara ska gå ner och kika på dammen, det var så himla fint när vi var där sist.

Plötsligt kliver en man ut framför mig på vägen. Från bakom ett träd eller ur några buskar, jag har ingen aning, men helt plötsligt står han bara där två meter framför mig. Jag blev så himla rädd, drog ur hörlurarna och han säger direkt "Hej, oj sorry, menade inte att skrämma dig. Röker du?".

Jag har redan backat några steg och kollar mig omkring. Försöker läsa situationen men redan här blev det konstigt, jag blev så himla överraskad.

– Nä, jag har inga cigaretter om du vill ha det. 
– Okej, nej det är lugnt, jag var bara osäker på om man får röka här i parken. Känns lite fel att gå här och röka själv. Skulle inte du kunna gå lite med mig så kan jag röka samtidigt? 
– Eh, nä jag tror inte det, jag är på väg t... 
– Du gick ju ändå häråt, jag kan bara gå bredvid dig. 
– Alltså nä, jag vet inte, jag måste nog bara... Ska möta någon på andra sidan parken så... 
– Äh kom igen, jag kan bara gå bredvid. Känns så himla dumt att gå här själv, folk tittar ju på mig. Skulle verkligen vara sjysst om du bara kunde hjälpa mig här. Du tror väl inte att jag ska skada dig eller nåt, haha?
– Heh nej, det är klart jag inte tror...
– Och du ska ju ändå åt det hållet, ingen big deal. 
– Nä, jag antar det... 
– Kom med här nu, är så himla röksugen.

Tro mig, jag fattar hur jävla dumt det är. Det var det enda som snurrade i mitt huvud när vi började fortsätta ner längs stigen. 

"Shit, det här är så fel, vad fan håller jag på med, jag borde bara vända om och springa" varvas med "Nä med det är ju bara en helt vanlig kille. Klart jag kan vara lite sjysst, han är ju ofarlig. Det är ju folk överallt. Jag kan ju höra barn leka på andra sidan träden". Den där känslan är fan definitionen av paralyserande.

Efter tio meter säger han att jag är söt och trevlig och frågar varför jag är i parken helt ensam, har jag ingen pojkvän? Då klickar något och jag stannar till, säger att jag måste vända tillbaka ut. Vänder mig om och försöker börja gå men han liksom spärrar för vägen med sin arm och ber mig fortsätta bara lite till. 

Det är så himla fint där borta, lite längre in bland träden, bara en liten bit bort från stigen. Vi kan sitta ner där och bara prata lite. Och jag sa ju att jag skulle gå med honom, jag kan ju inte bara lämna honom här. 

Jag säger nej, jag vill inte, och försöker igen vända mig bort men han är redan där med sin arm och säger att vi ska sätta oss ner nu och prata. Ha det trevligt. Han har en sån otäck jävla blick och han tittar mig rakt in i ögonen och för några sekunder fryser jag till i total panik.

Helt plötsligt dyker någon upp längre bort på stigen, två killar med en hund. Jag tittar åt deras håll och killen framför mig sänker sina armar och jag börjar bara gå. Är fortfarande helt jävla låst i huvudet men jag börjar halvspringa ut mot vägen jag kom ifrån. 

Jag kommer ut i det öppna och fortsätter framåt. När jag väl stannar till står jag mitt bland lekande barn och familjer som grillar och par som sitter på filtar igen. Killen syns inte till någonstans och jag fortsätter bara gå.

Jag önskar jag kunde säga att det var en enstaka, isolerad händelse. Ett olyckligt sammanträffande. Fel plats, fel tid. Men det är inte så det är.

Jag gick i tredje klass på mellanstadiet när jag blev kallad hora för första gången. Minns fortfarande hur jävla osäker jag blev på vad jag hade gjort fel, för det måste ju ha varit något. 

Mina lärare sa att killar är killar, att det inte betydde något och att det enda han ville ha var min uppmärksamhet. Han var ju förmodligen bara kär i mig. Såklart.

Jag gick i sjunde klass när jag blev tafsad på första gången. En kille stoppade in sin hand innanför mina bikinitrosor när vi var och badade med klassen. 

Han sa att jag var helt okej snygg men att det var synd att jag inte hade så stora bröst än, så som en annan klasskompis till mig. Han sa att det ju var perfekt att han kunde ta på oss båda två, så hade han liksom den perfekta tjejen.

Jag har blivit kysst med tvång av fulla killar sen början på gymnasiet. Jag har blivit tafsad på av killar med invandrarbakgrund, killar med gener vitare än första snön i December. 

Äkta svenskar. Äkta danskar. Äkta iranier. Äkta italienare. Äkta amerikaner. Äkta finnar, äkta ryssar. Vita killar. Bruna killar. Svarta killar. Unga killar. Gamla killar. 

Som ung tjugoåring fick jag ett knytnävsslag i ansiktet av en 45-årig svensk vit man eftersom jag inte ville dricka öl med honom istället när jag var ute på en bar med mina föräldrar som jag var och hälsade på. Jag sa nej och han spräckte mitt högra ögonbryn. Jag sminkar fortfarande över ärret varje dag.

Jag har blivit inlåst i en taxi i Moskva av en chaufför som ville ta med mig hem. Jag har blivit inlåst i en Uber i Köpenhamn av en chaufför som tyckte jag var söt och som inte ville släppa ut mig innan han fick mitt telefonnummer. 

Jag har blivit fasthållen på bussar i Malmö, spårvagnar i Göteborg, tunnelbanor i Berlin och Milano. Jag har blivit ropad efter på gatan och fått frågan om jag är kåt och vill följa med hem säkert 500 gånger i mitt liv. 

Jag har behövt ringa kompisar och kollegor och be dem prata med mig bara för att jag är rädd för att vara ensam eller för att jag på riktigt blir förföljd på väg hem ett otal gånger. I USA. I Asien. I Europa.

Jag önskar jag kunde säga att det här är något unikt för mig. Att jag bara har haft extrem otur. Men det är inte så. Det är snarare tvärtom. 

Jag har haft sån jävla tur att det aldrig lett till något värre än ett enstaka knytnävsslag och normala trakasserier. Just det, normala. För det här är standard för varenda tjej jag träffat. Det här är vår verklighet.

Det är inte uteslutande unga killar med invandrarbakgrund från programmen hur jävla gärna du än vill tro det. Killar som inte "förstått vår kultur" eller har "den rätta synen på kvinnor, den synen som vi har här". Det är inte uteslutande muslimer eller araber eller killar från låginkomstfamiljer hur högt du än skriker att det är så. 

Det är inte uteslutande lågutbildande killar med vissa eller kanske inga politiska åsikter eller med ett typiskt utseende som tar på mig och mina vänner fast vi inte vill. 

Som kommenterar våra bröst eller vår knullbarhet. Som får oss att konstant kolla oss över axeln när vi går ensamma. Som gör att vi är konstant medvetna om vartenda jävla steg vi tar. Men det är uteslutande män. Och de säger fortfarande att feminismen gått för långt.

Linda Karlsson