Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Snälla, sluta förminska min sjukdom – du vet inte vad du pratar om

- 24/08/2017, 17:36 -

Denna text är hämtad från bloggen diabetesia.se.

Sofia Larsson-Stern är trött på att folk har åsikter kring hur hon borde hantera sin sjukdom.

Sofia Larsson-Stern är trött på att folk har åsikter kring hur hon borde hantera sin sjukdom.

Daniel Ahlqvist/Privat

Sofia Larsson-Stern​: "Det enda jag begär av dig är att du inte förminskar mitt kämpande. Deal?"

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Nu riktar jag mig till alla som någon gång har uttalat sig om något de själva inte är experter på. Så ja, alltså de allra flesta. Och jo, även du som inte tror dig ha tid att läsa. Det hinner du. 

 

Tänk dig att du och en kompis sitter barnvakt för ett spädbarn. Din kompis är inte särskilt hjälpsam utöver gullandet, utan överlåter allt jobb till dig. 


Du bär runt, gungar i famnen, matar, rapar, sjunger godnattvisor, går promenader med vagnen och hyschar. Men det lilla barnet skriker högt ändå. Hur du än gör så lyckas du inte lugna henne.


Det kan ju vara vad som helst, eller hur? Lilltjejen kanske är hungrig? Kanske trött? Kanske har hon ont någonstans? Kanske på väg att bli sjuk? Det värsta är att du inte bara kan fråga henne och få svar...! 

 

Och även om du lyckas lugna henne med en sång ena stunden, behöver inte det betyda att en sång alltid är det säkra kortet.

 

Rätt som det är säger din kompis, som har suttit och kollat på TV i rummet bredvid medan du har slitit med bebisen, att "Är du säker på att du inte överdriver lite nu? Hon skriker ju inte så högt", eller varför inte "Sluta klaga, det hade ju kunnat vara så mycket värre!". 

 

Nu byter vi ut dig, bebisen och din kompis. Häng med nu. Du är jag, bebisen är min diabetes och din kompis är samhällets okunskap. 

 

Varje dag kämpar jag med min diabetes. Dag ut och dag in. Varje natt, alla nätter. På jobbet och på semestern. Ofta säger den ifrån med höga eller låga blodsocker, och utan att jag kan fråga den vad som är fel. 


Är det insulinet? Kolhydraterna? Träningen? Värmen? Kylan? Hormonerna? Stress? Eller är jag kanske på väg att bli sjuk? Min diabetes kan prata precis lika mycket som ett spädbarn. Alltså inte alls. 

 

Och där, mitt i kämpandet, kommer plötsligt en kommentar från samhällets okunskap: "Äh, men hur jobbigt kan ett lågt blodsocker vara egentligen?", eller "Tänk på hur mycket värre det hade kunnat vara!". 

 

Om du själv inte har ett eget spädbarn som du tar hand om, och därmed inte vet något om dem, hade du ju inte gett någon som har det expertråd, eller hur? 

Varför är det då okej att förminska typ 1-diabetes? Varför frodas fördomar bättre än någonsin? Varför ser man hellre ned på, än upp till, någon som varje dag kämpar? 

 

Jag vill inte ha diabetes. Jag varken förtjänade eller orsakade den. Jag kan inte bota den. Jag kan inte undvika den. Jag kan inte ignorera den. Jag kan inte finta bort den. 


Och jag kan inte kontrollera den. Det enda jag kan göra är att fortsätta kämpa. Varje dag och natt, och acceptera att detta är min "new normal". 

 

Det enda jag begär av dig är att du inte förminskar mitt kämpande, att du inser allvaret, och att du hellre frågar nyfiket än antar felaktigt. Deal? 

Sofia Larsson-Stern

Vill du också få ut din röst?