Birgitta Ohlsson (L): Utan trygghet – ingen tillit

För några år sedan skulle jag och min man äta middag hos några vänner. Vi hoppade av tunnelbanan vid Rinkeby och började att traska mot värdparets bostad. 

På vägen dit blev vi vittne till att en liten somalisk flicka cyklat omkull rejält vid en viadukt. Människor samlades för att hjälpa och vi vuxna beslöt att ringa efter en ambulans. 

Då räckte den somaliska mamman över sin mobiltelefon till min man och sa: "Det är bättre om en svensk ringer, då kommer ambulansen snabbare". 

En väljare i en villaförort ringde mig för en tid sedan. Hon berättade uppgivet att de haft inbrott i radhuset. Jag lyssnade när hon beskrev känslan av att komma tillbaka efter semestern och rum efter rum var upp och nervänt, kläder låg utrivna på golvet, stolar var välta och dörren uppbruten. 

Det värsta var inte att pengar och en dator försvunnit. Det mest obehagliga var att någon brutit sig in, kränkt familjens trygghet och skapat en oro för att inkräktarna skulle komma tillbaka och att hon, en välutbildad kvinna ur medelklassen, undrade om det ens var värt att polisanmäla brottet. 

Det här är två berättelser om brist på tillit. Två händelser som signalerar att något av det viktigaste förtroendet som vi önskar oss som människor är att kunna känna tillit att få trygghet och hjälp när livet är skört eller skakas om. 

Våra nordiska länder bygger på tillit. Det är ett av de kitt som håller oss samman och skapar trygga samhällen. Förväntningar att medborgare både ska göra sin plikt och kräva sin rätt med samhällskontrakt, men också att rättsväsendet levererar den trygghet den utlovat, att skolan erbjuder kunskapstörst och arbetsro och att vården finns där, oavsett tjocklek på plånboken, när vi behöver den. 

Den somaliska mamman kände brist på tillit mot samhället när hon förutsatte att ambulansen kommer snabbare om den som ringer pratar svenska utan brytning. Hon hade hört både om diskriminering och hur blåljuspersonalen attackeras när den besöker hennes förort. 

Den kvinnliga pensionären tillika villaägaren hade läst alltför många reportage om att få bostadsinbrott klaras upp. Dessvärre har hon rätt. 2016 var personuppklaringsprocenten för bostadsinbrott i Sverige bara 4 procent. (Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal väckts, strafföreläggande utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.) 

Totalt i Sverige ökade villainbrotten med 53 procent mellan 1996 och 2016. Frågor som rör tryggheten i vår vardag kommer att spela stor roll i valrörelsen 2018. Detta oavsett vilken samhällsgrupp, bakgrund eller ursprung som vi har. Många drabbas, men den som har minst drabbas mest. 

Vi behöver en polis som tar vardagsbrotten på allvar. Vi behöver lyfta fram hur inbrott i bostäder, förråd och fordon, skadegörelse på personlig egendom, stölder och andra så kallade vardagsbrott bidrar till otrygghet och påverkar människors liv. Vi ska inte vara alarmistiska. 

Siffror från OECD visar att medborgarnas förtroende för staten och olika institutioner är högt i Sverige jämfört med andra länder. Men samtidigt ska vi komma ihåg att förtroende är inget man får, det är något man förtjänar.

Rättssäker handläggning av ärenden, öppenhet och likabehandling tillsammans med en god samhällsservice i hela landet är viktiga faktorer för att skapa och upprätthålla förtroendet mellan medborgarna och samhällets institutioner. Friheten är värd att försvara. Tilliten är värd att bevara. 

Birgitta Ohlsson,
Riksdagsledamot (L)