Ta bort momsen på gymkort – det skulle göra skillnad på riktigt

Tidigare i år sjukskrevs Sveriges folkhälsominister Gabriel Wikström till följd av utbrändhet. Säkerligen var det många som fann det hela en smula ironiskt, men sjukskrivningen säger någonting om hur stora utmaningar som finns inom folkhälsopolitiken i Sverige. 

Utbrändhet och psykisk ohälsa är två stora folkhälsoproblem som kostar samhället väldiga resurser årligen. Men de är inte de enda. En annan utmaning inom folkhälsan är hur Sverige ska hantera faktumet att svenskarna blir allt fetare. 

Samhällskostnaderna för övervikt och fetma är enorma. Skulle de extra sjukvårdskostnaderna och de indirekta kostnaderna som är associerade med fetma och övervikt skattas så handlar det om årliga belopp närmare 20 miljarder kronor (2011: U Persson, K Ödegaard). 

Det finns med andra ord många skattekronor som kan sparas med en sund och rationell folkhälsopolitik i kampen mot fetma och övervikt i samhället.

Vad är då en sund och rationell folkhälsopolitik? Oavsett politisk färg och läger bör de flesta läsare kunna enas om att en folkhälsopolitik som uppmuntrar till friska och hälsosamma vanor utan att straffa någon ekonomiskt bör ses som sund och rationell eftersom följderna är så gott som enbart positiva för individ såväl som samhälle. 

Det är svårt att hitta en koppling mellan två faktorer som har ett starkare vetenskapligt stöd än den koppling som finns mellan regelbunden fysisk aktivitet och hälsa. 

Även om regelbunden fysisk aktivitet inte kan bota eller förhindra all världens sjukdom, så finns det knappast någon bättre sjukvårdsförsäkring än att lösa och regelbundet använda ett medlemskap på ett gym.

En kritisk läsare bör nu rimligen, i sken av vad som precis har diskuterats, ställa sig frågan: varför har då Sverige en mervärdesskatt, eller moms som det även kallas, på ett av de mest kraftfulla verktyg som finns för att bekämpa fetma i samhället. Varför har vi moms på privata gym i Sverige? 

Att använda skatt som ett verktyg för att kunna styra människors livsstil är ett välbeprövat politiskt verktyg. Om staten vill att medborgarna ska dricka mindre alkohol eller röka färre cigaretter så beläggs dessa varor med punktskatter i hopp om att minska konsumtionen. 

Om staten vill att fler människor ska uppmuntras till arbete, så läggs jobbskatteavdrag som ger mer pengar i plånboken till de som arbetar. Analogt till detta bör rimligen ett liknande argument kunna konstrueras där en lägre, alternativt ingen moms överhuvudtaget, skulle möjliggöra för fler att lösa medlemskap och träna på gym. 

Detta vore för övrigt i linje med existerande momsfrihet på receptbelagda läkemedel i Sverige. Detta kan rättfärdigas ur ett folkhälsoperspektiv där staten tjänar mer på att inte ta ut moms i utbyte mot en friskare befolkning. Så gott som samma argument kan användas om momsen på privata gym. 

Vad finns det för argument för att vilja behålla en moms på privata gym? Försvarare av momsen kan hävda att statens finanser måste säkras och att det offentliga i Sverige inte klarar av fler skattesänkningar. Argumentet stämmer ej av flera anledningar, men främst på grund av sin kortsiktighet. 

Att försvara moms på privata gym på dessa grunder är att helt missa långsiktiga samhällsvinster som är associerade med en befolkning som rör på sig regelbundet till högre utsträckning jämfört med en som inte gör det. Att försvara momsen på privata gym med statsfinanserna som argument är således inte hållbart. 

I väntan på folkhälsominister Gabriel Wikströms comeback har socialförsäkringsminister Annika Strandhäll tagit över Wikströms arbetsuppgifter. 

Mitt i rådande vårdkris har säkerligen Strandhäll mer akuta problem att adressera och lösa och kan knappast hållas ansvarig för sin tystnad inom området som har diskuterats i den här artikeln. 

Därför kan det vara på sin plats att bjuda den ställföreträdande folkhälsoministern på ett borgerligt folkhälsopolitiskt förslag. Avskaffa momsen på de privata gymmen i Sverige.  

Per Aronsson