Föräldrar – rasism är inte okej bara för att det kommer från ett barn

"Barn gör inte som visäger, de gör som vi gör." Ett gammalt talesätt somhåller än. Eftersom det är sant.

Senaste dagarna har ettinlägg från en av Facebooks största föräldragrupper spriditsrunt i olika forum. Inlägget är skrivet av en mamma som skallberätta om hur pinsamt det var för henne när hennes snarttvååriga dotter kallade en av hennes förskolepedagoger för bajsoch apa. 

I inlägget beskriver mamman hur hon försöker avledadottern genom att ljuga ihop något om vad det skulle vara dotternegentligen pratar om. Först när pedagogen avbryter kan situationenlösa sig. 

I texten resonerar mammaninget kring hur detta måste ha känts för barnets pedagog, honskriver heller inget om varifrån barnet hade kunnat få dessa idéer. 

I det lilla som går att läsa mellan raderna får en snarastintrycket av att mamman inte alls förstår varför barnet skullesäga något av denna typ till en vuxen med brun hy. Det äregentligen här problemet verkligen kommer in i det hela. 

Som jag skrev i början,barn gör som vuxna gör. Att kalla en människa med brun hy förbajs eller apa är inget barn kommer på av sig själva. Det ärnågot de får lära sig från annat håll. Från vuxna runt om dem. 

Jag har själv två barn, de går i skola/förskola i ett invandrartättområde vilket gör att deras klasskamrater har ursprung frånvärldens alla hörn. 

Detta är inget de reflekterat över av sigsjälva, men frågor har kommit när de fått höra saker av andrabarn eller vuxna om att det till exempel är dåligt att vara från Afrika,att brun hy är fult eller att det finaste har blont hår. 

Då har dereagerat och ibland även hävt ur sig "pinsamma" tankarbland folk. Eftersom det inte stårnågot i texten om detta får jag anta, och hoppas, att mammanverkligen tar sig en funderare på var i barnets omgivning dessaåsikter kommit till uttryck. 

Var har barnet hört att svarta ärapor, eller att brun hy ser ut som bajs? Jag har själv fått höraliknande saker många gånger i mitt liv om mig själv, och det ärnågot som tär i längden, oavsett hur oskyldig avsändaren är. 

För faktum är att rasismenlever och frodas i Sverige idag, oavsett hur gärna vi vill få detsvenska samhället att framstå som öppet och ickerasistiskt. Detär i detta samhälle en liten tvåårig flicka kan få för sig attdet är okej att kalla andra människor för apa baserat på derashudfärg. 

Det är inte barnets fel att hon fått lära sig fel, detär de vuxnas ansvar att hålla koll på vad som sägs och sker runtbarnen för att kunna motverka denna form av rasism. Här har detuppenbarligen misslyckats. 

När ett barn häver ur sigdenna formen av fördomar är det upp till de vuxna att mjuktförklara för barnet att sådant språk inte är okej, och frågavar barnet hört sådana saker. Det är inte rätt väg att avledaoch ignorera.

Ett sådant agerande gör snarare barnet förvirrat.Slutligen skulle det kunna sitta fint att faktiskt visa en förståelseför den drabbades känslor. Att för en liten stund reflektera överhur den som pekas ut som apa kan må och inte bara att situationenkänns pinsam för en själv. 

Jag vet att många föräldrar vill drasig från att prata om rasism med sina barn. Det är ett privilegieatt kunna skjuta på ett sådant samtal tills det själv känns okejatt ta diskussionen, men det finns faktiskt ingen ålder då barn ärför små för att prata om rasism utifrån sin nivå. 

Våga prata med era barn,för det är inte okej att människor runt er skall utsättas förrasistiska glåpord för att ni vill behandla era barn som sköra smådockor. Jag förstår viljan att skydda era barn, men i viljan attskydda era barn från ett samtal om rasism blir mina barn de somdrabbas. 

Det kan vara mina barn ni offrar när era barn kallar demn-ordet eller apa, för att ni inte vågar ta en lite svårarediskussion om människors lika värde. 

Så länge vuxna inte bara sermellan fingrarna med rasism, utan aktivt utövar det i barns närhet,kommer vi aldrig nå till botten med varken rasism eller mobbing. För barn gör som vi gör,inte som vi säger.  

Paula Dahlberg