Ska jag verkligen behöva sluta plugga för att jag mår dåligt?

Den 11/9 2015 brast min barriär till slut. Min farmor tog sitt sista andetag den fredagsmorgonen, min sista stolpe att luta sig mot efter min farfar, gick till sist omkull. 

I 16 år med vågor av nedstämdhet, depression men också lycka klarade jag mig genom vardagen tack vare de enda två som verkligen förstod mig; farmor och farfar. Nu var jag ensam i min ensamhet. 

Konsekvenserna av detta gjorde att jag blev mer och mer folkskygg. Jag klarade inte av att åka kommunalt själv för att jag var rädd att få en panikattack av alla människor som var runt om mig. 

Jag började hetsäta och gick upp 12 kilo på ett år. Det gick så långt att jag till och med täckte för varenda spegel hemma så jag inte skulle få syn på mig själv och den jag hade blivit. 

Under denna tid försökte jag gå i skolan som vanligt men jag insåg ganska snabbt att det inte kommer att gå. Det blev för mycket intryck för mig, klassrummen kändes mindre och det var som om jag inte kunde andas, som om jag kippade efter andan hela tiden. 

Trots mitt mående så gav jag mig fasen på att jag skulle klara av skolan på något sätt, men hur? Jag tycker att skolan är så stereotypisk och själva sättet att arbeta på passar inte alla individer. 

Jag vände mig till min yrkesvägledare för att på något sätt få hjälp med att fortsätta skolan. Vi försökte vrida och vända på varenda sten för att få min skolgång att börja fungera igen, men han bara kom med förslag som skulle få mig att stanna kvar, men det var just det jag inte klarade av. 

Jag frågade om det fanns någon chans att plugga på distans, det var ett strikt nej. "Vi har inga distansutbildningar på den här skolan". En från min klass avbröt sina studier på grund av psykisk ohälsa, hen försökte precis som jag hitta ett annat sätt att studera på skolan men det gick inte, så hen slutade. 

Är jag också tvungen att sluta studera fast jag så gärna vill? En annan i min klass har varit sjukskriven på 50 procent i nästan ett år för att klara av sitt psyke och skolan samtidigt. Hur kan det bli såhär? 

Jag tycker det är fegt att skolverket inte vill lyfta fram och göra något för att underlätta för oss som lider av psykisk ohälsa, utan vi ska rätta oss i ledet. 

Det är många som försöker pussla ihop livet med skolgången, det är lätt att känna sig hopplös och tänka "varför kan inte jag också sitta där vid skolbänken, lyssna på läraren och få bra betyg utan att känna ångest och panik?".

Självklart finns det vissa som den vanliga skolan passar för, och det är jättebra eftersom de får så bra förutsättningar då. Men alla andra, varför får de inte lika mycket möjligheter? Det handlar så klart om pengar.

Jag hade tur, jag blev ett "undantag" och har just börjat plugga distans på NTI. Jag är väldigt lättad över att jag, efter att ha undersökt och tagit reda på information helt själv genom att ringa massa samtal, har fått den här chansen till att fortsätta mina studier på mina villkor och mina förutsättningar. 

Samtidigt är jag arg över att den här möjligheten inte finns att ta reda på offentligt, tänk om den här informationen fanns lättillgänglig, vilken hjälp det skulle vara till de som lider av psykisk ohälsa. Men som sagt, det handlar om pengar. 

Det blir dyrt för kommunerna om alla som mår dåligt vill börja plugga på ett annat sätt som till exempel distans, de vill gärna att man går den vanliga skolan. 

Rent samhällsekonomiskt borde det vara mer lönsamt att utbilda sig och att man går klart en utbildning trots att ens hjärndemoner spökar. 

Det kanske inte är så kul för kommunerna men om man ser på samhället i stort så borde det väl vara bättre att lägga pengar på utbildning och komma med flera möjligheter, så att varje människa senare i livet kan göra något som att jobba och starta ett eget företag eller liknande, än att låta de leva på en massa bidrag. 

Nu har det gått två år sen min barriär brast, mycket har blivit bättre och mestadels beror det på att jag har hittat ett sätt för mig att både studera och att få bukt med mig själv. 

Jag uppmanar alla som lider av psykisk ohälsa att inte ge upp utan fortsätta kämpa för vad du tror är bäst för dig. 

Om många efterfrågar fler vägar att studera så kanske vi tillsammans kan vända och ändra på det hela och få fler möjligheter till att faktiskt lyckas.

Sarah Bjälvenäs