Sverige – där kvinnor överdoserar på magmedicin för att göra abort

Det är inte en nyhet för de flesta att forskningen kring kvinnokroppen är efter. Om du tvekar, bild-googla "human body" och se hur det är cirka 99,9999 procent av bilderna är på manliga kroppar. För männen är ju neutrala, vi kvinnor (trots att vi är fler) är "det där andra könet...", Adams revben.

Men jag hör sällan människor som faktiskt pratar om bristen på kvinnoforskning, på riktigt. På ett personligt plan. Jag har upplevt det en hel del i mitt liv och tänker därför dela med mig lite grann. 

Jag var 13 år, min mamma hamnade i klimakteriet. Jag visste inte vad det innebar, men för min mamma innebar det fruktansvärt påfrestande svettningar, förstod jag. Hon testade kurer och allt möjligt, inget verkade fungera. Alla kvinnor är ju olika.

Jag var 16 år, min mens vart fortfarande inte regelbunden. Enda sedan jag var barn och började lära mig om pubertet och mens så pratade de (iallafall på "min tid", aka tidigt 2000-tal) väldigt mycket om att "om du inte fått regelbunden mens efter ett år bör du gå till ungdomsmottagningen eller en läkare och kolla upp det." 

Jag var 16 år, jag hade dragits med detta länge, min mens blev ju aldrig regelbunden, men jag var så rädd att det var något fel på mig. Alla tjejer i min närhet pratade så mycket om hur de fick panik så fort deras mens var en dag försenad. Själv satt jag där och hade kanske inte haft min på 4 månader vissa gånger. 

Tillslut tog jag mig till en ungdomsmottagning, och det enda svaret jag fick var "Jag vet inte Frida. Alla kvinnor är olika." Jag kände mig uppgiven. "Jaha, och nu då...?", typ. Om du har livmoder och läser detta, känner du troligtvis igen dig. Får män någonsin höra "Jag vet inte, alla män är olika."?

Idag är jag 21 år, min mens har aldrig varit regelbunden, än tills idag. Är det farligt? Vem vet. 

Jag var 19 år. På grund av min oregelbundna mens upptäckte jag en graviditet alldeles för sent, och gjorde en abort i fjärde månaden. Det finns väldigt mycket att säga om den, jag skulle kunna skriva en lång uppsats om bara den upplevelsen, men det tänker jag inte göra idag, men en del av den iallafall. 

Det återkommande svaret på mina frågor som orolig, gravid kvinna som håller på att gå igenom något tufft, var för det mesta även där: "Jag vet inte. Alla kvinnor är olika". Det kändes otryggt.

När en skall genomgå en så pass sen abort som jag gjorde (två dagar innan gränsen för fri abort i mitt fall) så kan man enkelt säga att man medicineras fram till en tidig förlossning. 

Jag blev informerad om att detta skulle ta några timmar/upp till ett dygn att hända. För mig tog det tre. Tre dygn, på fasta (fick endast dricka vatten och te), hög feber, intensiva verkar, och en kateter som de fick föra in i slutet för att fortsätta tvinga fram min livmoder. 

När jag kom hem och låg som förlamad i två månader av all smärta och allt blod jag förlorade hann jag tänka mycket på detta. Jag mindes medicinen de gav mig, den jag behövde föra upp i fittan (var tredje timme har jag för mig), och funderade. "Varför jag? Varför kunde det inte ta några timmar för mig?".

Jag googlade medicinen. "Cytotec" heter den. Här är citat från FASS: 

"Cytotec används för att läka sår i magsäcken samt i förebyggande syfte för att förhindra uppkomst av sår i magsäck och tolvfingertarm hos patienter med ökad risk för sår vid behandling med läkemedel mot inflammation och värk." 

Va? Magmedicin? Jag förstod inte. Läser vidare enda ner till "använd inte Cytotec":

"...om du är gravid, om graviditet inte uteslutits eller om du försöker att bli gravid, eftersom det kan förorsaka missfall. Kvinnor som inte nått klimakteriet ska använda fullgott graviditetsskydd innan behandlingen med Cytotec startar."

Yes, i Sverige, idag, överdoserar vi kvinnor på magmedicin som enda sätt för medicinsk abort. 

Jag är 21 år. Min mamma är fortfarande i klimakteriet, och ingen kan hjälpa hennes besvär. 

Alla kvinnor är ju olika.

Frida Kjell Valkola