Jessica Rosencrantz (M): Debatten får inte dö när #MeToo glöms bort

De senaste dygnen har mitt flöde svämmat över av berättelser under hashtaggen #metoo. Säkert ditt också. 

Av kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och kränkningar. Det enda som skrämmer mig mer än berättelserna är risken för att debatten dör när hashtaggen glöms.

För det är nu debatten på allvar måste börja. 

När modiga kvinnor har berättat om en oacceptabel kvinnosyn och kränkningar måste vi lyfta blicken till att handla om vad vi alla, män som kvinnor och samhället i stort, måste göra för att en gång för alla markera att det här måste få ett slut. 

Kvinnor som växer upp i det här landet ska bemötas med respekt och lika värde.

Det här är ingen "kvinnofråga" och jag blir stolt när jag ser att män i mitt parti lyfter frågan i sociala medier. Och min partiledare Ulf Kristersson lyfter en aspekt som är oerhört viktig: 

Om alla föräldrar pratade lika mycket om det här med sina söner som med sina döttrar, så hade problemet antagligen varit väldigt mycket mindre.

Som politiker är det lätt att fastna i tankemönster som rör lagstiftning och rättsväsende. Det är dock inte lösningen på allt; vi kan delvis råda bot på symptomen men grundproblemet måste lösas genom attityder i hela samhället. 

Normer sätts tidigt. Varje förälder har ett ansvar för att lära sonen respekt men också dottern att kräva sin rätt. Jämställdheten börjar i hemmet.

På samma sätt måste det vara en naturlig del av arbetsplatsen. Kvinnor ska inte behandlas annorlunda än sina manliga kolleger. 

Hand i hand med det krävs nolltolerans mot sexuella trakasserier. Aldrig ska en förövare hållas bakom ryggen eller ett övergrepp ursäktas. I det arbetet bär inte minst offentliga institutioner som mediebolag och politiska partier ett särskilt ansvar.

Självklart finns det sådant som politiken kan och måste göra. Det handlar om en jämställd miljö i skolan som ger både flickor och pojkar utrymme och säger ifrån mot kränkningar. Det handlar om kraftfulla straff mot den som begår övergrepp. 

Det handlar om fler poliser, upplysta gångstråk och andra trygghetsskapande åtgärder som gör att kvinnor vågar det som borde vara självklart, men som många med mig drar sig för: att röra sig ute efter mörkrets inbrott.

Politiken kan och måste göra vissa viktiga insatser. Vad politiken däremot inte får göra är att beträda det sluttande planet att i viljan av att skydda kvinnor snarare föreslår att kvinnor ska träda tillbaka. Att acceptera övergreppen. 

Det är vad som sker när vissa i den offentliga debatten kommer med förslag efter förslag om separata badtider för män och kvinnor och separata tågvagnar, gym eller klassrum.

Simone de Beauvoir skrev redan 1949 att kvinnor inte får bli samhällets andra kön. Det är lika viktigt att återupprepa nu som då. Lösningen på de kränkningar och övergrepp som sker kan inte vara att skilja män och kvinnor åt.

Vi måste uppfostra våra söner så att de förstår att nej är ett nej. Att en tom blick också kan vara ett nej. Att de ska se flickan, tjejen eller kvinnan de pratar med i ögonen. Att de ska ge komplimanger till sina skolkamrater och kolleger för deras personlighet och prestation, inte för deras utseende.

Vi politiker är vana vid att hela tiden tänka på vad vi kan bidra med för att göra samhället bättre, eftersom vi har möjligheten att förändra. 

Som trafikpolitisk talesperson för Moderaterna vill jag göra det offentliga rummet tryggare för flickor, tjejer och kvinnor. Det behövs både fler övervakningskameror i kollektivtrafiken och fler väktare på bussen, tunnelbanan och tåget.

Men oavsett hur många hundratals miljoner jag föreslår att vi ska investera i trygghet i det offentliga rummet, så räcker inte det så länge det finns de som tar sig friheter de inte har rätt till. Det här är ett problem som vi måste lösa från grunden och gemensamt.

Som politiker gör jag allt i min makt för att Sverige ska bli ett bättre land att leva i. Men vi kan inte lagstifta bort dålig uppfostran som leder till oförsvarliga beteenden i skolan, på arbetsplatser, i hemmet och på krogen. 

Det ansvaret måste var och en ta. Varje dag.

Jessica Rosencrantz,
riksdagsledamot (M)