Jämför inte din bakisångest med psykisk ohälsa – det är inte "coolt"

Har du någon gång vaknat upp tidigt på morgonen efter en fet fest och haft ångest? Har du någon gång köpt en lite för dyr jacka och fått ångest? Har du någon gång legat med fel person och fått ångest? Har du vid ett tillfälle betett dig "lite för illa", utanför din trygghetszon, och fått ångest?

Grattis. Du lider av "sjukdomen" samvete. Alltså INTE att jämföras med panikångest. Om man får dåligt
samvete, "en klump i magen", känner sig lite dum eller vad det nu än är, så har man inte panikångest. Man har dåligt samvete.

Jag är själv väldigt ärlig när det gäller vad jag skriver om mig själv på min blogg och mina sociala medier. Alla är medvetna kring att jag har ADHD och det finns inte mer att säga om det. Däremot är panikångest verkligen ett "hett" ämne. Varför?

För att många kända personer, många större influensers, går ut kring specifikt psykisk ohälsa, och det är
verkligen grymt bra. Det behövs och det är helt rätt att man skall kunna prata om det, öppet. Utan skämskudde. 

Det jag tycker är synd är när det slår över till att det skall vara lite populärt. Lite populärt att lida av psykisk ohälsa.

För tro mig, att lida av panikångest är inget du vill önska, framkalla eller överhuvudtaget vara bunden kring. Jag fick den diagnosen redan när jag var 9 år. Jag minns i princip varenda attack jag haft. Och jag minns specifikt när du når en "botten". 

Den botten innebär att du kommit till en punkt där du är fast besluten att det är lättare att lämna livet än att försöka ta sig igenom det, för det enda du kan tänka dig är att du aldrig kommer leva ett normalt liv för du får ångestattacker när du skall göra det, det, det eller det. 

Jag slutade med gymnastik i skolan i 4:e klass. Varför? För jag hade läst i en tidning att en kille som var 9 år dog på idrottslektionen i skolan. Han hade ett medfött hjärtfel. Vad det stod exakt i artikeln var "(namn) upplevde en känsla av kyla i bröstet, 20 minuter senare kom det en plötslig värme innan han sedan avled".

Vad denna artikel gjorde med mig var att jag inte vågade gå på gymnastiklektionerna, jag vågade inte cykla till skolan, jag var orolig för att springa på rasterna. 

Jag kände hela tiden efter i bröstet och om jag upplevde någon kyla så satte jag mig ner för att räkna tiden, och när det närmade sig 20 minuter satte jag mig alltid jämte en fröken ifall att jag skulle dö.

När jag var 15 år så levde jag på Dubbel Nougat och Coca-Cola. Varför? För jag hade sett på "911: Alive or dead" eller något i den stilen, som sändes på någon konstig kanal, ish Kanal 9 eller 12, typ. Då var det en 8 månaders bebis som satte fästet till en julkula i halsen. Alltså den metallbiten som gör att du kan hänga upp julkulan. 

Bebisen klarade sig precis men var helt blå i ansiktet. Ungefär veckan därpå så satte jag ett tuggummi i halsen som framkallade en panikkänsla hos mig. 

Jag trodde att jag skulle dö långsamt, att jag fick mindre och mindre luft för var minut som gick. Efter det vågade jag inte äta, jag inbillade mig att allt jag åt skulle fastna i halsen, efter att jag svalt det. 

Jag minskade mer och mer på maten och efter en tid så åt jag endast Dubbel Nougat för att jag inbillat mig att man inte kan sätta choklad i halsen då det smälter oavsett. 

Coca-Cola drack jag för att mammas väninna sagt att om man kan rapa kan man inte ha något som sitter fast, så jag drack cola för att framkalla en rap varje gång jag svalt något. 

Jag var väldigt mager vid denna tiden. Äckligt smal. Tillsammans med mamma sökte jag hjälp, men det var meningslöst.

Jag minns fortfarande min första måltid efter lång tid av omedveten "svält", det var hemma hos min mormor och morfar. De hade gjort köttbullar, potatis och sås. 

Jag åt så mycket potatis. Det funkade, så jag åt och åt. Efter en tid så märkte jag att desto mer jag åt, desto mindre ångest fick jag, för oron och ångesten kom från dåliga värden, låg energi och för lite sömn. 

Efter en tid så kunde jag äta normalt igen. Däremot kan jag fortfarande, till dags datum, inte klämma hamburgare. Jag kan inte.

För några är detta inget konstigt, för några är det "helt sjukt, konstigt, skumt", och för några är detta
verklighet. Jag vet precis innan attacken att det jag kommer uppleva är totalt ologiskt. Jag VET till 110 procent innan attacken att jag inte satt något i halsen, men det spelar ingen roll. 

När attacken kommer så går kroppen in i ett läge där du svettas, du hyperventilerar, hjärtat slår hårt och snabbt och till sist blir du yr. Det är som att kroppen går in i ett läge där du framkallar "känslan av att dö". 

Allt detta går givetvis hand i hand, du svettas för att pulsen ökar, hjärtat slår hårt och snabbt för att du andas snabbt, du blir yr för att du hyperventilerar, men där och då, i attacken, så försvinner all logik. 

Det är bra du i attacken och det är väldigt få människor som lider av detta som faktiskt har en person i sin omgivning som på ett bra sätt kan lugna en.

Det värsta någon kan fråga eller säga till mig under en attack är "Skall jag ringa ambulans?" eller "Får du luft?", de två frågorna gör att min inbillning förverkligas och då får jag ännu mer panik. 

En attack kan pågå olika länge, det är olika för oss alla. För mig varar det från allt mellan 5-10 minuter. Efter att jag haft en attack så somnar jag oftast, oberoende på vart jag befinner mig. 

Anledningen till det är att du både fysiskt och psykiskt varit med om så mycket samtidigt att man bara vill att attacken skall vara över, för då vet man att man sover bort resterande.

En panikångestattack är olika för alla. Den framkallas i olika situationer för alla och utspelar sig annorlunda. Vissa får panikångestattacker där de får känslan av att livet inte är värt och går då in i samma "mode", men de
tänker annorlunda. Vissa får det av att flyga och vissa får det av större sociala sammanhang.

Nu är det, "peppar, peppar, ta i trä", länge sedan jag hade min "sista" attack. Jag tror det har gått 2 år ungefär.
Ibland får jag en dålig känsla i kroppen, men det är inte alltid den utvecklas till en attack. Men jag vet när jag skall få en. Ungefär 10-15 minuter innan.

Jag har fått detta i olika sammanhang. Om jag till exempel blir osams med min sambo så får jag alltid en start till ångest, och om vi inte reder ut det hyfsat snabbt så får jag panik. 

Jag får det av att känna mig fast, som i en hiss, ett flygplan eller om jag skall köra flera timmar på en motorväg. Jag får det, inte så ofta sista åren, men innan, av att äta vissa rätter. Exempelvis större bitar kött, pizza eller hamburgare.

För övrigt är detta också en av anledningarna till att det var oerhört tufft när min hund Alexia gick bort. Hon var den i min omgivning som lugnade mina attacker. Jag kunde kalla på henne och busa med henne, så insåg jag att jag skulle klara mig. 

Jag litade mer på henne än vad jag litar på vissa i min omgivning, både familj och vänner. Det låter helt sjukt, men man finner sina egna sätt.

Jag vet att det finns vissa som fått hjälp av KBT, medicin eller annan behandling. Jag har inte fått det. Jag har
provat KBT flera gånger när jag var yngre, men deras teknik och tillvägagångssätt hjälpte mig inte alls.

Mediciner har jag stort hat gentemot så jag har alltid frånsagt mig det. Och nya eller mer moderna behandlingar har jag inte provat för jag har någonstans accepterat att jag kanske får det, kanske inte. Jag löser det.

Jag vet att sista gången jag var i kontakt med läkare för detta så sa dem att det fanns en behovsmedicin som
man kan ta ganska omgående när man känner att det är på gång och som då avbryter den pågående attacken, men då hade jag det så pass sällan att jag inte upplevde att det skulle vara värt. 

Risken för mig var att jag skulle kunna ta den för givet och att den blev mer än en behovsmedicin, så jag valde att stå helt utan.

Du blir aldrig "frisk" från panikångest, även om du bara har en attack hela ditt liv så kommer du i princip alltid
tänka i förebyggande syfte för du kommer alltid minnas den dagen du fick det. 

Om det var när du körde bil, flög flygplan, åt en middag, födde barn, ja, när det än har hänt så kommer det tyvärr ärra dig. Du kommer alltid tänka en extra gång innan du återupplever det du gjorde när du fick din första attack.

För mig är det viktigt att jag sover ordentligt, äter ordentligt och har det tryggt runtom mig, för då brukar jag
kunna ducka den situationen rätt bra. Men om min värld "ruckas" så blir jag direkt nervös, stressad och ärligt talat lite rädd.

Sist men inte minst... Jag skriver detta för att vissa faktiskt behöver höra det. Vissa behöver känna sig mindre ensamma. Vissa behöver öka sin förståelse, och ja, vissa kommer tycka jag är konstig. "Vadå dö på gymnastiklektionen?". För mig är det värt risken oavsett. 

Om någon vill prata mer om detta eller har några frågor: hör av er!

Anna Nilsson