Birro: Terrorn går visst att begripa – att hävda annat är bara feghet
Marcus Birro: "Om vi envisas med att hävda att terrorn inte går att begripa så betyder det bara att vi är för fega för att adressera barbariet."
Jag avskyr rustningen jag skaffat mig. Jag har byggt den själv. Jag kliver i den varje morgon.
När jag på kvällen träder ut ur min rustning kan jag en kort stund inbilla mig själv att den faktiskt skyddat mig mot världens ondska, alla djävulska främlingar, all terror, alla idioter, allt surt hat, all ilska.
Har vi blivit härdade när vi läser om ett nytt terrordåd, det värsta i USA av den här sorten sedan 11 september 2001, och dessutom denna gång i närheten av World Trade Center, nedre Manhattan, gator som många svenskar älskar att röra sig på och vara en del av, är vi så härdade att vi bara rycker på axlarna?
Är vi så känslomässigt lobotomerade?
Det finns ett fantastiskt smärtsamt men vackert klipp från David Lettermans show några dagar efter 9/11. Han är, som alla, djupt tagen, gråten stockar sig i halsen när han berättar om den oerhörda känslan av överlevnad, av beslutsamhet och mod som New York visar prov på...
Sorgen har sin givna plats, liksom ilskan, kanske till och med hatet och frustrationen. Men aldrig uppgivenhet. Aldrig eftergifter. Aldrig hopplöshet. Det är USA när USA är som bäst.
För jag har slutat tro på rustningar. Jag har i snart tio år blivit ombedd av välmenande människor att sluta visa känslor på sociala medier, i krönikor, på bloggar, på Twitter.
Visa dig aldrig svag. Visa dig alltid stark. Gråt inte. Bli inte arg. "Låt ingen få se dig skaka", som Thåström sjunger. "Låt ingen få se dig gå ner..."
Men vi går ju ner allihop. Jag tror vi måste ha våra hjärtan sårbara och oskyddade för att på allvar ta in exakt vad det betyder att åtta människor, i en stad och i ett land som ganska mycket liknar vår stad och vårt land, vaknade på morgonen och mejades ner av en man med bil på eftermiddagen...
Den insikten får aldrig bli ett ösregn som studsar av vår rustning. Vi måste låta våra hjärtan ta stryk. Vi måste bli berörda. Vi måste lägga pusslet. Vi måste sätta det här våldet, den här terrorn, detta barbariska mördande av oskyldiga människor, i sitt rätta sammanhang.
Kan det vara slut på begrepp som "den oförklarliga terrorn, detta meningslösa lidande". För de personer som utför de här dåden är det inte oförklarligt. Om vi envisas med att hävda att den här terrorn inte går att begripa så betyder det bara att vi är för fega för att adressera barbariet.
Åtta människor gick upp i går morse i en stad som tidigare, likt få andra, har drabbas av det islamistiska våldet. Åtta människor slaktades när en man med berått mod körde ihjäl dem.
Vi sviker dessa döda om vi låser våra hjärtan. Vi har ett ansvar och en skyldighet att bli arga, upprörda, ledsna, beslutsamma, tålmodiga, ihärdiga.
Precis som New York har vi ett ansvar att inte låsa våra hjärtan ute. Aldrig uppgivenhet. Aldrig resignera. Aldrig tappa hoppet.
Vi måste se de som mördas som våra syskon. Vi får inte bli så härdade att vi inte orkar ta in vilket fruktansvärt mörker som hotar oss och våra barn i grunden, just för att vi är vi och våra barn är våra barn.
Låt rustningen hänga där den hänger. Gå ut och möt världen med beslutsamhet, empati och mod. Adressera barbariet. Men ge aldrig upp.
De döda kommer aldrig förlåta oss om vi ger upp.
