Marcus Birro: Att mura in Drottninggatan stoppar inte terrorn

Vi börjar med ett erkännande. Jag tittar ofta på Dr Phil. Det är dock inte det värsta. Det allra mest skrämmande är att Dr Phil nästan alltid har rätt. Den insikten skrämmer mig mer än Skarsgård i DET.

Häromkvällen satt doktorn och sade sanningar som "När vi småpratar om oväsentligheter gör vi det eftersom vi inte orkar eller vågar prata om det som vi VERKLIGEN skulle behöva prata om".

Jag tänker på det när jag läser om debatten om de stenbumlingar (uselt utformade som lejon) som ska hindra framtida lastbilsattacker.

Hela debatten är fullständigt bisarr. Vi kan mura in hela Drottninggatan och ändå inte vara ett enda dugg mer skyddade mot terrorismen.

Om jag nu varit en radikaliserad ung man som hade planer på att stjäla en lastbil och mörda småflickor med den hade jag bara garvat åt detta. Vad har stenbumlingars vikt med terrorhotet som riktas mot oss att göra? 

Har vi blivit så förlamad av PK-riddarna att vi hellre snackar om betongblock än anledningar och förklaringar till varför det finns människor som vill sätta sig i lastbilar och mörda våra barn?

Det hade kunnat vara ett dåligt skämt om det inte är samma vecka kommer rapporter om att kommuner runt om i landet FORTFARANDE inte har en fungerande plan för att "ta hand om" de återvändande terrorister som Sverige, av någon synnerligen märklig anledning, anser sig behöva ordna med.

Vi har ingen plan alls. Och varför ska Sverige alls välkomna människor som rest till Syrien och andra länder för att mörda folk? Varför? 

En annan konkret åtgärd som gjordes i förebyggande syfte var att föräldrar till blivande terrorister kunde ringa ett telefonnummer och tjalla på sina egna barn.

Kanske hade de ansvariga den gången helt missat att många barn radikaliseras runt köksbordet.

Ingen ringde det där numret. Så... Vad har vi alltså?

Ministrar och ansvariga som nickar åt oss från teven och meddelar att nya stenar ska sättas upp upp vid vissa gatukorsningar. Detta kallar de sedan för terroristbekämpning. 

Jag är lika ledsen som er att behöva skriva en sådan här text igen. Men är det verkligen ingen annan som ser hur bisarrt allting blivit i det här landet?

Elefanten i rummet har släpat in hela sin familj. Ingen ser en enda av dem. I Sverige utgör Martin Timell en större fara än terrorhotet.

Nu tar jag helg. Jag behöver det. Du med antagligen.

Marcus Birro