Unga kriminella behöver inte hårdare straff – de behöver förebilder
Joakim Billtén: "Hårda straff kan vara verksamt som en avskräckande effekt, men det kriminella ungdomar egentligen behöver är förebilder."
Joakim Billtén är 35 år, bor i Stockholm och studerar.
Det är politiskt mode nu att prata om hårdare straff som en metod för att stoppa brottsligheten som nästan unisont betraktas som ett förortsproblem.
Samtliga partier blåser i samma pipa och det är förståeligt när polisbostäder beskjuts och media skriver om mord och skjutningar varje dag. Men någonstans har en grundläggande dimension kring brottslighet försvunnit från diskursen.
Ekonomisk utsatthet, brist på framtidstro och ett verkligt eller upplevt utanförskap är väl kända och stadigt etablerade drivkrafter bakom brottslighet.
Hårda straff kan vara verksamt som en avskräckande effekt för den brottsling som begår brott i berått mod. Men de flesta grova brott begås i affekt eller under påverkan av narkotika och alkohol.
Under dessa omständigheter känns det orimligt att anta att en person i färd att begå ett brott betänker konsekvenserna av sina handlingar, det vill säga straff och lidande för offret.
Under mina år som ordningsvakt har jag träffat på en hel del unga killar från de områden som idag klassas som "särskilt utsatta". En av dem heter Roger, med ursprung i Syrien.
Han var en energisk, skojfrisk och retsam kille i 11-års åldern som jag ofta pratade med. En gång på T-Centralen var det en man som blev knivhuggen av en annan man. Då var det Roger som visade mig och således polisen vart förövaren hade gömt kniven vilket ledde till ett gripande och en fällande dom.
Roger begick vad jag vet inga brott alls, men han berättade ofta att hans far satt i fängelse. I övrigt var han som vilken 11-åring som helst förutom att han spenderade orimligt mycket tid på tunnelbanestationer eftersom han inte gärna ville vara hemma.
Idag bör han vara någonstans kring 20 år och precis i den ålder där människor är som mest brottsaktiva.
Jag tänker ofta på honom och undrar hur det har gått. Jag hoppas att det någonstans på vägen dök upp en förebild som kunde visa honom att det fanns ett bättre liv, att han inte behövde bli som sin far.
Annars är risken tyvärr stor att denna glada och fina kille idag är en av de ungdomar som hela Sveriges journalist- och politikerkår spyr galla över.
Med det i åtanke bör vi alla kanske ta ett steg tillbaka och fundera över vad vi själva gör för att underlätta för ungar som honom. Och kanske se till att ordentligt brottsförebyggande arbete förs in på agendan igen.
Annars kommer det bara att bli värre och värre.
