Vi lärare kan vara med och stoppa mobbningen – det här måste göras
Åsa Fahlén: "Det finns ingen lärare som tycker att mobbning är okej, ändå fortsätter det. Vi måste få ett slut på detta!"
Det finns ingen lärare som tycker att mobbning är okej. Ingen förälder vill att deras barn ska mobba eller bli mobbad.
Ingen skolledare eller skolpolitiker önskar att det ska förekomma i deras skolor. Ändå fortsätter det.
När vi nyligen kunde höra den 17-årige eleven Adrian berätta i Ekot om sina erfarenheter av mobbning så knöt det sig i magen på mig.
Att mobbas i omklädningsrummet och vara rädd för sina kamrater ska ingen elev behöva uppleva. Ändå är det situationer som inte är nya i skolans värld.
Men det finns saker som vi kan göra. Vi måste fokusera vårt arbete på att:
1. Se och rapportera.
Vi i skolan måste bli mycket bättre på att se, rapportera och anmäla när det sker mobbning. Det gäller att ta situationerna på allvar och att de förmedlas till skolledningen, som har det övergripande ansvaret på varje skola.
Här behöver vi ett starkare stöd från skolledningen. Det gäller att reagera på varje situation, på varje kränkning.
2. Mer tid för varje elev.
För att det ska kunna bli reella förändringar så måste vi lärare få mer tid för varje elev. Tid för att skapa tillitsfulla relationer med eleverna. Då blir det dels lättare för läraren att upptäcka mobbning och dels lättare för eleverna att tala med läraren om vad som händer.
Det måste finnas tid för att vi ska kunna se det som händer före, under och efter lektionerna. Det kräver ett rimligt antal undervisningstimmar, mer tid mellan lektioner och kanske även mindre klasser.
3. Annan personal.
Vi behöver också förstärkning av annan personal. Både i form av annan kompetens, men också i att hjälpa till att se och kunna ingripa när det behövs.
Vi lärare behöver hjälp av exempelvis lärarassistenter och/eller elevassistenter. Dessa kan vara behjälpliga på rasterna när elever rör sig ute, röra sig i korridorer, äta med eleverna i matsalen med mera.
Vi behöver mer annan personal som är närvarande bland eleverna när lärare arbetar med undervisningen. Att till exempel vara ensam idrottslärare när 30 elever ska byta om i flera omklädningsrum ger inte förutsättningar för att ha koll på alla elever och situationer.
Men vi behöver också en förstärkt elevhälsa med kompetens som psykologer och kuratorer som kan samarbeta med lärare.
4. Förebyggande arbete.
Framförallt handlar det om ett kunna förebygga mobbning. Detta arbete får inte vara något som är upp till enskilda individers engagemang; det måste finnas ett gemensamt förebyggande arbete.
Enskilda lärare kan inte ensamma ta hela ansvaret också för elevernas psykiska hälsa. För detta behövs en organisation med tydliga, avgränsade arbetsuppgifter, engagerad skolledning, närvarande elevvårdspersonal, kunskap och ett nära samarbete med vårdnadshavare.
Det är viktigt att lärare får stöd och uppbackning av skolledning och huvudman när man ingriper för att stoppa bråk och mobbning. Vi behöver ett system som fungerar.
Tillsammans kan vi klara att förebygga, motverka och begränsa det som ändå händer. Det gäller att involvera även eleverna i dessa processer.
Liksom i #MeToo ska det stå klart för förövarna att detta inte är OK. Och i vissa fall måste man kanske också polisanmäla där det bedöms vara så allvarligt att det finns en brottsmisstanke. Vi måste ha nolltolerans.
Min erfarenhet är att vi lärare vill kunna hantera och förebygga dessa situationer och händelser. Vi lärare är, generellt sett, besjälade av att alla elever ska må bra i skolan och kunna följa undervisningen och tillägna sig kunskaper.
Vi lärare kan och vill vara med och stoppa mobbningen i skolan!
Åsa Fahlén,
ordförande Lärarnas Riksförbund
