Birro: Hånet mot folkets rädsla är ett övergrepp – ta det på allvar
Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.
Marcus Birro: "Oro är ett övergrepp i sig. Att vara rädd är att få sin mänsklighet och sitt livsutrymme strypt och krympt."
Den väletablerade medelklassen i Stockholms innerstad, komiker och andra, har ju försäkrat oss om att Sverige är tryggare än någonsin.
På de största mediala plattformarna sitter miljonärerna i teve (senast Filip och Fredrik i Kanal 5) och hånar alla som känner sig otrygga i sin vardag.
Alla garvar. Alla tycker det är rörande att "lantisar" som inte begriper bättre känner sig skraja i sina småstäder.
Det är den ena sidan. Den högljudda, Piff och Puff-stinkande och embargot tröttande sidan...
Den andra sidan tar denna oro på allvar. Varför? Därför att oro är ett övergrepp i sig. Att vara rädd är att få sin mänsklighet och sitt livsutrymme strypt och krympt.
Dessutom är det så att i alla andra sammanhang så är det alltid den som känner sig eller har blivit utsatt som har tolkningsföreträde. Om du anser att du har blivit sexuellt ofredad så äger du din berättelse om detta.
Det borde rimligen gälla även dem som upplever att de känner sig otrygga, vilsna, i Sverige i slutet av 2017.
I detta land slår nu polisen larm om att de är alldeles för få för att kunna klara alla brott. Högen med brott som inte hinns med växer så det knakar.
Om man tillbringar halva tiden av sitt liv i Kalifornien eller hela sitt liv på Södermalm och drar in miljoner per år till sitt härligt fördomsfria mediala imperium, så förstår jag att man inte behöver vara särskilt rädd för någonting.
Man kan då också kosta på sig att i direktsänd teve håna och förlöjliga andra människors rädslor och hävda att dessa människor ljuger.
Men lever man ute i landet, i de ställen eller på de orter som polisbristen faktiskt ständigt är levande, är det fullt rimligt, och dessutom ett slags hälsotecken, att man är rädd.
För rädslan, om den blir sedd och tagen på allvar, kan också leda till förändring. Till beslutsamhet.
I dagarna skriver Polisförbundet att utvecklingen är alarmerande. Det krävs mer resurser och fler poliser. Långt många fler poliser.
De har några punkter: Uppgradera polisyrket (alltså höj lönen). Öka karriärmöjligheterna. Utveckla chefsstödet. Satsa på forskning.
Ibland känns det som Sverige är ett land som lever utan kontakt mellan de olika lemmarna. Vi är som ett slags Frankensteins monster, ihopsatt av en galen vetenskapsman, och vi sluttar ut ur laboratoriet.
Vi förvandlar våra förorter till paradis för kriminella. Vi avfolkar landsbygden. Vi har en medial elit som ljuger för sina läsare i trettio år. Vi slår oss för bröstet om att vara världens mest toleranta samhälle.
Och så... Ser vi konsekvenser av allt detta. Men då ser vi inte varför konsekvenserna kommer...
"Hmmm... Varför är folk arga på oss i medierna? Vi som alltid varit så hyggliga. Vad ska vi göra? Jag vet. Vi anklagar alla som kritiserar oss för att vara foliehattar som bara tror på fake news."
"Oj, vi har problem med radikalisering, hedersförtryck och usel kvinnosyn i vissa av våra förorter. Hmmm. Vi öppnar en telefonlinje dit deras mamma kan ringa och tjalla på dem... Och så spelar vi ut rasistkortet till varenda jävel som är dum nog att öppna käften."
"Högen med brott som inte utreds växer, kvinnor känner sig otrygga i sina egna kvarter, människor känner inte igen sig i Sverige... Hmmm... Vi låter dryga, självupptagna miljonärer i media berätta för alla att de inte ska vara rädda."
Det här landet är Frankenstein på speed. Ser ni inte hur sjukt och märkligt allting är?
Under tiden. Ge polisen exakt ALLA resurser de behöver. Byt ut rikspolischefen med omedelbar verkan och ge jobbet till någon som kan något om polisverksamhet och som inte bara är en ständigt utbytbar nickedocka åt regeringen.
Tvinga GW att bli rikspolischef.
Vi kan börja där.
