Sverige måste ändra hållning till regimen i Teheran

Under loppet av de senaste veckorna har man kunnat bevittna demonstrationer runt om i Irans städer, stora som små, mot den utbredda korrupption som råder inom statsapparaten, särskilt inom det statliga bankväsendet. Det svacklande ekonomiska läget och en accelererande inflation som dagligen gör livet mer ohållbart för landets invånare ansågs vara upprinnelsen för dessa demonstrationer. Inom kort tog dock demonstrationerna en annan karaktär.

Från början riktades folkets vrede gentemot presidentämbetet och den civila regeringen för att sedan rikta sig mot den större statsapparaten och det islamiska prästerskapets makt över det politiska livet. Denna vrede har tilltagit till den grad att den även riktats mot prästerskapets överhuvud Ayatollah Khamenei, en person som annars står över all kritik.

Slagorden i dessa demonstrationer har vänt sig mot prästerskapets expansiva ambitioner i Syrien, Yemen, Irak och finansieringen av Hezbollah samtidigt som man försakat inhemska intressen – d v s medborgarnas liv och leverne. Det börjar framgå att dessa ambitioner går i motstånd mot det Iranska folkets vilja och önskemål. 

Den senaste veckan har det blivit än tydligare till vilken grad dessa demonstranter motsätter sig den Islamiska Republiken i dess grund.

Notera att i städer som Mahshad och Qom, platser som är religiösa högsäten och prästerskapets starkaste fästen, har det hörts slagord som åberopar Reza Shah (grundaren av Pahlavi dynastin som i mångt och mycket kom till makten genom utrensningar av prästerskapet under det tidiga 1900-talet) framför städernas moskeér. Slagord där man uttryckligen ångrar och beklagar sig över den nu 40 år gamla revolutionen. Slagord där man åberopar återinförandet av det gamla kungahuset. 

Notera att i ett land som Iran, där poesin är en del av den breda massans bildning, bär dessa ord en reell tyngd och att dessa slagords allusioner är högst medvetna.   

Sveriges relationer med den Islamiska regimen i Teheran har under dessa 40 år varit fredliga och i vissa fall även goda. Men under Regeringen Löfven har vi som land inlett närmare samarbeten och utbyten med denna regim. Från en regering som beskriver sig själv som feministisk har vi skickat våra kvinnliga sändebud beklädda i slöja trots att andra länders kvinnliga sändebud utan problem besökt Iran klädda som de hade vart på vilket annat statsbesök som helst. Samtidigt har vi utökat vårat ekonomiska samarbete med den Islamiska regimen i Teheran.

Jag förstår att vi är en ekonomi som andra och gynnas av uttökad handel och samarbeten med andra nationer och att vi bör bejaka dessa intressen. Men även ur detta perspektiv bör vi kanske ta i åtanke att det iranska folket framöver kommer minnas vilka länder som bistått den Islamiska regimen för egen ekonomisk vinning och vilka länder som vägrat göda en regim som förtryckt dem så länge.

Abdolhamid Masoumi,
Ordföranden för kommittén för stöd av iranska folkets kamp för fria val