Rasmus Ling (MP): Jonas Sjöstedt är en hycklare

Att både äta kakan och samtidigt ha den kvar är inte lätt. Vänsterpartiet har dock under den här mandatperioden lyckats få det att framstå som att de har den förmågan, där de velat (och till stor del lyckats) sätta bilden av sig själva som ett oppositionsparti, utan ansvar för saker som är dåligt, men samtidigt de som stått bakom allt som varit populärt och bra. 

Det är till viss del skickligt, att de har lyckats balansera mellan dessa oförenliga ståndpunkter. Allianspartierna har haft ett intresse av att utmåla Vänsterns inflytande som större än det i verkligheten har varit, så därifrån har de fått hjälp även från de borgerliga. 

Att Vänsterpartiet på riktigt skulle vara ett oppositionsparti den här mandatperioden vet egentligen alla att det inte stämmer, men av någon anledning lyckas de ändå undkomma ansvar.

Under förra valrörelsen satsade V i stort sett allt på en fråga: Stopp för vinst i välfärden. Det finns nu en proposition till riksdagen, men alla vet att den kommer att röstas ner. För ett normalt parti hade detta varit katastrof. Det enda egentliga vallöftet, har inte rört sig en millimeter jämfört med när det var en alliansregering. 

Partiledaren Jonas Sjöstedt lät dock inte alltför besvärad över detta i Ekots lördagsintervju förra veckan. Det kommer ett nytt datum när det kommer röstas om frågan, menade Sjöstedt bekymmerslöst och syftade på valdagen den 9 september.

I lördagsintervjun tog Sjöstedt också åt sig äran för frågor som glasögonbidrag till barn, och avgiftsfria mediciner för 75+åringar. Och ja, fullständigt maktlösa har Vänstern naturligtvis inte varit. 

De har fått igenom diverse satsningar av den typen. En del bra och viktiga, andra som hade varit bättre att lösa på andra sätt. När staten går in med tillfälliga pengar för att lösa frågor som ligger på landstingen/regionerna, så kan det lätt bli väldigt fel, för att ta ett exempel.

Det fanns en tid då både Vänsterpartiet och Miljöpartiet var samarbetspartier med Socialdemokraterna, men stod utanför regeringen. Varje år enades man om statens budget. Lennart Olsen har skrivit en läsvärd bok, ”Rödgrön reda”, om tiden. 

För mandatperioden 2002-2006 gjordes ett 121-punktsprogram med reformer av olika slag. Bland annat ingick en större grön skatteväxling. 2005 blev budgetförhandlingarna dramatiska: Miljöpartiet höll på att avsluta samarbetet, eftersom frågan om flyktingamnesti inte kunde lösas. 

Det fanns ett stort tryck i frågan, det så kallade Påskuppropet, inte minst från kyrkor och civilsamhälle. Miljöpartiet tog strid för flyktingarna. Det blev ingen amnesti, men väl en andra mer generös prövning för de som fått avslag.

Situationen är annorlunda idag än under mandatperioden 2002-2006. Varken regeringen eller regeringsunderlaget har majoritet i riksdagen idag. Att S, V och MP enas om något innebär inte att det går igenom. Likväl, är det slående att se att Vänsterpartiet stött alla budgetar, utan att någon gång sätta hårt mot hårt. 

Sjöstedt kom med något slags hot i Lördagsintervjun angående en tillsatt utredning om strejkrätten, något som dock inte blir klart förrän efter valet, passande nog.

Vänsterpartiet låtsas att de varit emot satsningar på försvaret, när det var hårdare bedömningar i LSS, den restriktiva flyktingpolitiken, eller CETA-avtalet. Det är och förblir dock tomma ord. V skulle aldrig i skarpt läge fälla en regering ledd av S. Det är ett parti med högt tonläge på första maj. 

Ett bättre ordspråk än det jag inledde texten med är dock: Tomma tunnor skramlar högst.

Rasmus Ling,
Riksdagsledamot och skattepolitisk talesperson för Miljöpartiet

Läs även: Ungas psykiska ohälsa – ett resultat av jakten på kortsiktig lycka

Glöm inte att ladda ner vår app för att få full koll på de senaste nyheterna. Finns på Google Play och App Store.