Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Johan von Reis, Centerpartiet: Sluta använda ordet missbrukare!

Kvinna i säng med en karta tabletter

Johan von Reis menar att vi måste sluta stigmatisera individer med ordet missbrukare.

Privat/TT

Debatt | 06/03/2018 13:02

Johan von Reis (C): "Vi alla behöver sluta stigmatisera individer med ordet missbrukare. Ingen är sina handlingar."

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Vi har under många år arbetat framskridande för att se förbi de yttre attributen. Att förstå att även om en individ gör en handling vi inte riktigt själva kan förstå, så ska vi inte döma den individen efter dess handlingar. 

En individ som föds till just kvinna har lika stora rättigheter och skyldigheter i vårt samhälle. En individ som blir kär i någon som har samma kön har samma rättigheter och skyldigheter. Oavsett ursprung eller nyans på skinnet har vi samma rättigheter och skyldigheter. En individ som från ena tillfället till det andra väljer sina sexuella partners utifrån attraktion snarare än kön har samma rättigheter och skyldigheter. Och så vidare. 

Utveckling och kunskap har varit två faktorer som gjort att vi anser att alla individer har samma rättigheter och skyldigheter i vårt samhälle. Nu är tiden inne för att vi ska ta nästa steg i denna progressiva utveckling, med hjälp av kunskap även denna gång.

En individ som utför en handling döms inte per automatik oavsett handling. Vi kan påvisa och tycka att det är fel. Vi kan även anse att det är något vi själva aldrig skulle få för oss att göra eller underlätta för en individ att utföra den ur vårt perspektiv felaktiga handlingen. Vi kan till och med försöka hindra handlingen från att utföras. Allt detta är i många fall inte bara vår rättighet utan även vår skyldighet. 

Det betyder dock inte att vi har vare sig rättighet eller skyldighet att döma en annan individ för dess handlingar. Detta är de flesta individer överens om och vi agerar utefter det, oavsett vilka tankebanor som sker hos individen. 

Vad är då egentligen problemet om det nu råder sådan konsensus när det kommer till dessa ställningstagande? På både gott och ont så råder inte perfektion, vi har fortfarande områden där vi uppvisar ett irrationellt beteende. Vi har fortfarande individer som vi delar upp i ett “vi och dem”, där vi vill avskriva oss all skuld och hitta enkla generaliseringar. Till vår hjälp så använder vi semantik, vi skapar ord för att kunna distansera oss och påvisa att vi tillhör “oss” och de tillhör “dem”. 

En semantik som uppstod för över 70 år sen när vi blev inpräntade att vi stod inför en epidemi som vi inte kunde kontrollera, där individen inte hade någon möjlighet att undkomma av fri vilja. En retorik som förmedlade hur vi alla riskerade drabbas bara vi kom i närheten av det. Hur det berättades för oss att det fanns individer i samhället som ville att vi skulle råka ut för denna epidemi. Hur det enda sättet att kunna angripa problemet var om konsensus rådde i frågan och hur alla de som kom med kritik förmodligen tillhörde de som ville att fler skulle drabbas av denna epidemi. 

Ur detta kom ett litet ord med en så oerhörd stor betydelse för de som både direkt och indirekt drabbas av denna retorik, nämligen missbrukare.

Jag ställer mig frågan om det är förenligt med vårt samhälle att etikettera individer som många gånger befinner sig i en redan utsatt situation. Bör vi avhumanisera dessa för att kunna särskilja oss från dem? Många gånger används ord för att det är de ord som vi alltid använt och de enda ord som vi har för att förklara vår verklighet, medvetet som omedvetet. Enda botemedlet mot detta är att medvetandegöra innebörden och ta till oss kunskap, kunskap som redan finns men som starkt motarbetas då det får effekter som vi inte alltid är beredda på att möta. 

Som all förändring så är det svårt och kan göra ont, men som var gång vi tar oss genom denna process har möjlighet att blomstra på riktigt. Idag ser vi problematisk substansanvändning som en sjukdom (vilket i sig kan vara värt att lyfta en diskussion om) och man kan diagnosticeras för substansbrukssyndrom enligt DSM-5, den amerikanska diagnostiseringsmanualen som även finns översatt i en kraftigt censurerad version, Mini-D 5. 

Denna diagnos har tre nivåer: mild, måttlig och svår där antalet kriterier påverkar vilken nivå och därmed även lämplig insats för individen. Detta är dessvärre inget som praktiseras, utan professionen i merparten av fallen använder sig slentrianmässigt av “missbruk” som övergripande diagnos. Än värre ser det ut i kommunerna där tjänsteindivider utan kompetens ställer diagnoser helt utan att några kriterier tas i beaktning. Där socialsekreterare ställer diagnosen och använder den direkt felaktiga termen “missbruk”. Hur ska vi kunna erbjuda individer relevant vård om vi inte säkerställer att individen får relevant diagnos?

Min uppmaning till alla det berör, profession, anhöriga, gemene man och kanske främst politiker, är att ta till sig av den kunskap som finns. Det är inte längre hållbart att vi tror, hoppas eller i vissa fall ber. Där vi sätter vår tilltro till pseudovetenskapliga metoder eller behandlingar utan någon vetenskaplig grund. Om vi ska lyckas vända den trend som pågått i över 70 år så behöver vi våga tänka nytt och ta detta på allvar. Problemen ökar bland både unga och gamla och allt fler dör till följd av vår enfald. 

Så länge vi har en restriktiv politik när det kommer till substanser, där vi straffar de som befinner sig i en utsatt situation så är det än viktigare att vi inom vårdande instanser inte trycker ut dessa individer mer från samhället. En politik som slår inte minst på unga individer som tvingas till de masstest som polisen utför och där hälften av alla barn och unga individer som utan misstanke tvångstestas visar sig vara utan substanser i kroppen. 

Detta problem har ökat konstant sedan 1993 då det i straffsatsen ökade till fängelsestraff vilket resulterade i att polis fick möjlighet att testa vem som helst utan någon misstanke om brott. Över 20 000 oskyldiga barn och unga testas årligen utan att de begått något som helst brott. Ett brott med enkel uppklarning och som därmed prioriteras, till skillnad mot de flesta andra brott som misshandel, våldtäkt, inbrott och organiserad brottslighet. 

Detta möjliggörs då vi har en unik lag där det är brottsligt att ha spår av substanser i kroppen. En insats som inte har någon påvisad effekt då den görs utan uppföljning eller utvärdering. Samtidigt ser vi hur allt fler unga söker vård för problematisk substansanvändning och vår respons blir att de inte bara etiketteras som missbrukare utan även som kriminell. Då bör vi i alla fall kunna erbjuda adekvat vård och ge individen en möjlighet att skapa förändring i sitt liv.

Med andra ord, vi alla behöver sluta stigmatisera individer med ordet missbrukare. INGEN är sina handlingar. 

Jag utmanar alla kommuner och landsting att våga ta detta steg, inte minst min egna där jag är verksam som kommunpolitiker med uppdrag i Socialnämnden. 

Vi kan våga vara först om inte någon annan hinner före.

Johan von Reis,
Centerpartiet Karlskrona

Håller du med?