Marcus Birro: "Drömmen om sommaren"

Ulf Lundell ville ju döpa uppföljaren till skivan "Kär & Galen" till "Mellan hägg och syrén". Men en skilsmässa skar sönder den drömmen och vi fick mästerverket "Den vassa eggen" i stället.
 
En brutal dubbelskiva om uppbrott, kärlek, kaos och skuld. Den här tiden är så kort att även vårt svårförklarliga vemod har sin källa i just denna tid. Vetskapen om hur kort tid allting står i blom gör oss samtidigt sorgsna. Vinter är vårt naturliga tillstånd. Sommaren är kort.
 
Svensken har formats av detta ständiga mörker, dessa vågräta regn. De tunga svarta molnen har format både himmel och jord. Vårt svenska gemensamma hjärta är ett kallt regn. Jag älskar detta svenska hjärta. För mig handlar det om utsökt folklighet. Det genuint svenska för mig är de långa avstånden, ljudet av kängor mot hårt packad snö.
 
Mörkret som skär och karvar i oss från oktober till april. Vi är ett land som överlever i mörker. Vi är ett folk som varje sommar tinar sina vinterhjärtan för att orka resten av året, när vår kollektiva själ ordnar en grotta i bergen och går i ide. 

Den här märkliga skärvan av ljus och blomster känns som allt för mycket schlager för mig. All denna glättighet känns lite fel. Jag är en man med svår förkärlek för drogade svettiga män i hatt och solglasögon i ösregn. Det är Sverige för mig.
 
Missmod som faktiskt kan översättas till realism. Det är folklighet för mig. Att en 12-gradig sommardag halvpackad hasa runt på Ullared på jakt efter tusen flaskor billig duschtvål har ingenting med folklighet att göra. Det är en sorts lögn som just den här tiden vill banka in i oss.
 
Svensken är inte som andra. Vi är givetvis präglade av att vårt land ligger i mörker halva året. Därför värnar vi om den här tiden på året med en missbrukares totala arsenal av besvärjelser och förbannelser, av ett ständigt ängsligt sneglande upp mot en turbulent, grådaskig himmel. Vi bygger vår lycka baserat på vilket väder vi har! 

Folk pratar om sina liv och somrar utifrån om det regnade mycket eller inte. Det är lite besynnerligt men samtidigt väldigt begripligt. Drömmen om sommaren är ofta bättre än sommaren själv.
 
Eftersom vi effektivt glömmer alla blåsiga, regniga dagar mellan somrarna, så målar vi upp en idyllisk och lögnaktig bild av grillfester, sandstränder och långsamma dagar i solen på balkongen. Själv längtar jag alltid till sommaren men när den väl kommer vet jag inte vad jag ska göra med den. Jag blir sorgsen och nedstämd. Sommaren blir ett språk jag inte förstår.
 
Men låt för all del inte en vemodig poet förstöra era drömmar och planer för den sommar som (kanske) kommer. Kanske ses vi på stranden eller under träden i parken? Kanske kan vi hasa runt i våra klickande sandaler hela sommaren? Kanske kan vi sitta kvar vid bordet i trädgården på midsommarafton hela kvällen utan att frysa? Kanske trivs vi bäst under solen i öppna landskap?

Kanske får vi fler än tre varma dagar i rad? Kanske blir det en lång, het sommar med äventyr och minnen? Ja, säkert. Har du ingenting lärt dig? Vi ses i ösregnet.

Marcus Birro,
Författare