Varför ser vi inte faran med tvångsseparationer av svenska barn?

Många har upprörts över USA:s tvångsseparationer av migrantbarn från deras föräldrar, som forskare menar kan skada barnen för livet. Men varför ser vi inte hur svenska barn utsätts för samma hälsorisker genom familjepolitiken som pressar alla föräldrar att lämna bort sina barn från cirka ett års ålder?

Hundratusentals amerikaner demonstrerade den 30 juni mot Trump-administrationens migrationspolitik, där barn separerats från sina föräldrar när mexikanska migranter tagit sig in i USA illegalt. Även i Sverige har många reagerat starkt. 

Det är lätt att förstå ångesten hos familjer som splittras på det viset och hemskt att läsa om hur barnen drabbas på kort och lång sikt.

”Ett sådant här trauma kan påverka barnens hjärnor permanent, särskilt om det sker tidigt i barndomen. Separation från en förälder utsöndrar stresshormoner, som snabbt sprids i barnens små kroppar”, säger Colleen Kraft vid USA:s barnläkarakademi till tidningen The Atlantic.

Om barn har förhöjda halter av stresshormoner under en längre tid kan det försämra deras förmåga att minnas, lära sig saker och hantera stress vid ”normala” utmaningar i livet, vilket leder till ökad risk för psykisk ohälsa. Det konstateras i en rapport från National Scientific Council on the Developing Child där forskare från många olika amerikanska universitet deltar.

Det här är viktig information även för svenska föräldrar, som på grund av familjepolitiken pressas att lämna bort sina barn från cirka ett års ålder. Med hårda ekonomiska styrmedel som särbeskattning och förskolesubventioner har ansvariga politiker gjort så att separationen i praktiken är ett tvång för de allra flesta.

Att detta medför hälsorisker bekräftas av amerikanska studier som visar att barn i förskola har oroväckande höga nivåer av stresshormonet kortisol jämfört med hemma. Den här forskningen har relevans för Skandinavien eftersom de undersökta förskolorna låg på åtminstone samma kvalitetsnivå som våra, menar Erja Rusanen som är pedagogie doktor vid Helsingfors universitet. Därför borde föräldrar få veta mer om små barns stress, skriver hon i tidningen Medicinsk Access: 

”Över sex timmar långa dagar skapar omständigheter som leder till att barnens stressnivå inte sjunker ens till natten. [...] Stressen är dessutom långvarig och noteras fortfarande fem månader efter förskolans början. Detta tyder på kontinuerlig stress.”

Extra sårbara för stressen är högkänsliga barn (vart femte barn), konstaterar både Erja Rusanen och NSCDC-rapporten. Hennes slutsats är därför att föräldrar borde få möjlighet att välja vilken omsorg som passar deras barns behov bäst, inklusive hemmaomsorg. 

Det är precis vad vi kräver i namninsamlingen Power to Parents 2018. Cirka 3 300 personer har hittills skrivit på den, inklusive Christer Hedlund, mångårig vikarie i förskola och skola, som vittnar om just hälsoriskerna på vår hemsida: ”En del barn får separationssår och stresskador för livet”.

Ändå fortsätter regeringen att driva sin ensidiga barnomsorgsmodell där alla barn ska placeras i förskola så tidigt som möjligt. Och problemen tystas av myndigheter och lojala forskare. I Sverige har det inte forskats på stress i förskolan sedan 1974 då Marianne Cederblad, professor i barn- och ungdomspsykiatri, uppmätte höga kortisolnivåer hos barnen. Därefter har alla försök till uppföljningsstudier fått avslag. 

När nu riskerna med tvångsseparationer uppmärksammas på grund av amerikansk politik är det dags att vi även ser dem här hemma i svensk familjepolitik.

Susanne Nyman Furugård
Power to Parents 2018

Madeleine Lidman
Power to Parents 2018