Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Vi fick komma in i Sverige – för att hon struntade i reglerna

- 10/12/2014, 15:37 -
Nyheter24:s Magda Omerspahic.

Nyheter24:s Magda Omerspahic.

Totte Löfström

Magda Omerspahic skriver om hur hon och hennes familj kom till Sverige – och om personen som spelade en avgörande roll för deras framtida liv.

För 21 år sedan kom jag och min familj till Sverige. Under ett par månaders tid levde min familj, liksom alla andra familjer, under extremt begränsade och ibland omänskliga förhållanden då det var krig i Bosnien. Granater, spring till källaren, ingen el och inget vatten var allas vardag.

Till slut fick vi, jag då sex år gammal, mamma och lillebror, lämna landet med buss. Vi kom fram till Kroatien och var där i ungefär ett halvår tills pappa lyckades ta sig ur kriget. 

Nu var det bråttom. Vi skulle vidare till Sverige och hade fullt upp med att lösa pass och andra dokument. Med tåg tog vi oss genom hela Europa. En tågresa som inte var helt okomplicerad eftersom risken var stor att vi skulle stoppas vid gränserna och kanske skickas tillbaka.

Till sist stod vid där vid passkontrollen i Sverige. Framför oss hade många människor redan passerat. Bakom oss var kön lång. Pappa svettades och höll fram alla dokument. Men vi stod kvar längre än alla de andra familjerna.

Kvinnan i båset tittade på oss alla, sedan pekade hon med fingret på pappret. Hon sa något som varken mamma eller pappa förstod. Människor i kön bakom oss började bli lite irriterade. Alla kände av det, men kanske allra mest mamma och pappa.

Vi saknade pass och det var bara pappa som hade ett. Så enkelt var det.

Känslan av att veta att du bokstavligen står med ena benet i det landet som kan bli hela din familjs räddning och början på ett nytt liv och med andra benet i graven – för det var det vi skulle skickas tillbaka till – är olidlig.

Kanske var det också det min pappa kände när han sedan i ren desperation och absolut sista övertalningsförsök lyfte upp mig i höjd med kvinnans ansikte och sa på bruten engelska: "Please" och sedan på bosniska: "Skicka inte de här två barnen tillbaka till kriget".

Irritationen bakom oss i kön växte. Pappa svettades. Tiden stod i princip stilla. Kvinnan tittade på oss alla, sedan tryckte hon dit en godkännande stämpel på pappret och nickade åt oss att passera. Vi var räddade.

Jag vågar egentligen inte ens tänka på hur det hade varit om någon annan hade suttit på hennes plats. Kanske någon som hade en dålig dag, någon som tycker att vi bör stoppa flyktingar eller helt enkelt någon som bara inte druckit sin första kaffekopp just den dagen?

Vi hade turen att få hamna framför en kvinna med ett stort hjärta. En kvinna som där och då blundade för lagar och regler och i stället räddade en familj. Kanske fler, jag vet inte.

Men hon var vår eldsjäl och en av de avgörande anledningarna till att vi är här i dag.

---

LÄS MER – ALLA ARTIKLAR OM NYHETER24:S #ELDSJÄLAR:

Katarina hjälper både ensamkommande flyktingbarn – och deras gode män

9 enkla steg till att hjälpa 8 000 barn 

Emma, 34, advokat som jobbar ideellt och tror på rättvisa

DEBATT: "Jag fortsätter kämpa för öppna gränser för flyende människor"

Elin, 33, hjälper flyktingmammor och deras bebisar

Patrik, 49, har idrotten som verktyg för att integrera människor

Hylla dina #Eldsjälar

KRÖNIKA: Medmänsklighet är så mycket starkare än främlingsfientlighet

9 enkla steg till att hjälpa 8 000 barn 

Brukar du engagera dig för att hjälpa andra?