"Felciterad? Tyvärr, ljudinspelningar ljuger aldrig"

För något år sedan ringde en tjej som gick samma utbildning som jag tidigare gått på Södertörn ochfrågade om jag kunde ställa upp på en intervju i deras C-uppsats.Den skulle handla om hur det gått för gamla journalistik- ochmultimediastudenter, vad man jobbar med idag och så vidare.

Jagbrukar aldrig ställa upp på sånt där, men tänkte på hur svårt man själv tyckte det var att få folk attmedverka när man gick i skolan, så jag tackade ja. Anonym fick man vara också,jättebra.

Vi satt i säkert en timme, käkade kanelbullar ochpratade om hur efter mediedelen av utbildningen var. Min tankevar väl mest att vara så ärlig jag bara kunde för att det skullekunna bli någon förbättring i framtiden.

Någon vecka senare får jag läsa denfärdiga uppsatsen. Min första tanke är ren och skär panik. Jaglåter ju helt från vettet? Har jag sagt det där? De måste haskrivit fel, tagit det ur sitt sammanhang!

Eller?

Jag gårigenom citaten igen. Inser att jag faktiskt sagt allt som står. Jagpratar så. Det är inte fel, det är bara... så konstigt att läsadet i skrift. Det är ju mycket som fallit bort mellan raderna, tonen i samtalet som inte kommer fram, och framförallt,nyanser i språket, ironi, som inte alls kommer ut rätt i skrift.

Som nöjesjournalist får man ta enhel del skit. Jag vill påstå att kända personer ofta tycker sig ha lite mer rätt i att bestämma över saker i efterhand. Jag har blivit anklagad för att felcitera väldigt många genom åren.

Men har man ställt upp på en intervju med en journalist som klart och tydligtförklarat syftet, som har en diktafon framför sig och det ärsolklart att det som sägs kommer att skrivas, då kan man liksominte ändra sig sen. Man kan inte ta tillbaka det man sagt för attdet kändes obekvämt när det drogs upp i en rubrik ochingress. Att man inte tänkte sig för hur man uttryckte sig eller vad man sa.

Man har alternativet som känd person att inte ge några intervjuer. Att kräva att all press ska gå genom presspersoner, att alla frågor ska skickas i förhand och ställakrav på vad som inte får frågas om och så vidare. Man blir noginte speciellt långlivad och dessutom uppfattad som ganska oskön,men man har det valet.

Utan de där rubrikerna i början av karriären och utan ett endaroligt citat är det svårt att slå igenom. Syns du inte så finnsdu inte. Det är bara Zlatan som helt seriöst kan säga: “Jagbehöver inte media – media behöver mig”.

Det finns nog ingenting merirriterande när en person man intervjuat, citerat ordagrant från enbandare, inte fulvinklat och inte tagit något ur sitt sammanhang,kommer i efterhand och har synpunkter på att denne inte alls sagt sådär.

Synd, för ljudinspelningar ljuger aldrig.