Iranska rapparen Justina: regimen räds kulturen
Hon upptäckte hiphopen som tonåring i Iran – men blev tvungen att fly sitt land för att få sjunga. Nu gör Justina politisk musik till stöd för revolutionen och kvinnors rättigheter. Jag är väldigt stolt över tjejerna i Iran, säger hon.
Ålder: 33 år
Familj: En yngre bror och föräldrar i Iran, samt maken Jamin.
Bakgrund: Har en utbildning i skådespeleri från universitetet i Teheran. "Med hijab fick man vara skådespelare om man inte rörde någon. Som kvinna fick du sjunga för enbart andra kvinnor men bara popmusik och folkmusik, utan dans."
Fotnot: Justina och Jamin vill inte skriva ut hela sina namn av säkerhetsskäl.
Som liten sjöng Justina för sin familj och sina vänner i Iran men hon fick tidigt veta att hon inte kunde bli en professionell artist, som gav konserter och släppte album. Det är förbjudet för kvinnor i Iran. Men sedan två år tillbaka lever hon som fristadsmusiker i Sverige, för att hon trotsade förmaningarna och satsade på musiken.
— Jag greps i Iran på grund av min musik. Regimen sade att jag inte fick sjunga mer, och att de i så fall skulle fängsla mig. Så jag bestämde mig för att lämna Iran för att fortsätta min karriär, säger hon efter ett framträdande på Sidas konferens Stockholm Internet Forum, där hon har mött demokratiaktivister från hela världen.
Sedan två år tillbaka bor hon i Piteå med sin make Jamin, som också är hennes producent. Trots bristande resurser försöker duon nu satsa på musiken.
Hiphop räddningen
Det är tio år sedan Justina slog igenom i Iran, med låten "Jag önskar att världen gav mig en dotter", som hon dedikerade till den internationella kvinnodagen. Men rappen upptäckte hon tidigt, redan i 13-årsåldern började hon skriva musik och text.
— När jag hittade rapmusiken sade jag till mig själv ”det här är det jag vill göra”. Jag var väldigt orolig för samhället och problemen jag hade som tjej. Det motiverade mig att göra musik om politiska, kulturella och sociala frågor, och om kvinnors rättigheter.
Den unga generationen tog snabbt till sig hiphop-genren i Iran, enligt Justina, som tycker det är naturligt. Hon beskriver den som en kamp-musik.
— Den motiverar dig att slåss för dina rättigheter och ditt liv. I ett land som Iran där du inte är fri kan rapmusiken få dig att överleva som tonåring. Men regimen försöker förbjuda genren och alla måste göra musik i hemlighet nu. Och det är farligare för kvinnorna.
"Greps som en spion"
När Justina började göra musikvideor i 21-årsåldern kamouflerade hon först ansiktet genom att måla det, men bestämde sig sedan för att trots allt visa sig öppet. Då började trakasserierna på sociala medier. Regimen uppmanade också sajter att ta bort hennes musik och skrämde folk som delade den, hävdar Justina.
— Jag var inte rädd fast jag visste att de en dag skulle gripa mig. Men jag trodde inte att det skulle ske som det gjorde, som att jag var en spion, säger hon.
Tre män och en kvinna kom till hennes lägenhet och beslagtog all hennes digitala utrustning. Sedan förhördes hon under tre dagar. Regimen erbjöd henne att samarbeta med dem – den är livrädd för kulturen, framhåller Justina.
— De försöker kontrollera eller förbjuda den, eller använda den för sin egen ideologi. De kulturarbetare som regimen inte kan kontrollera befinner sig utomlands eller sitter i fängelse, som Toomaj Salehi och Samar Yasin.
Osäker tillvaro
Justina följer revolutionen på nätet och skriver om den i sin musik: den senaste låten handlar om kvinnors rättigheter. I sången "Blue" skildrar hon svårmodet hon tror att många iranier känner.
— De senaste månaderna har regimen försökt göra folk besvikna med fake news och propaganda så de försöker splittra folk och vända dem mot varandra. De vill distrahera människor från de grymma saker de gör, säger hon.
Själv protesterar hon på det sätt hon kan: genom sin musik och på sociala medier. Där sprider hon informationen som hon kan läsa sig till utom räckhåll för regimens censur. Men hennes tillvaro i Sverige är osäker – residenset som fristadsförfattare och hennes pass sträcker sig bara till februari.
