Doireann Ní Ghríofa ville skriva kvinnlig text

Doireann Ní Ghríofa befann sig i en virvelvind av inköpslistor, nattamningar och bröstmjölkspumpningar när hon mindes en dikt från ungdomen, som är central i irländsk litteraturtradition: Eibhlín Dubh Ní Chonahills "Caoineadh Airt Uí Laoghaire".

Ní Ghríofa hade fått fyra barn på sex år och upplevde småbarnsårens fulla intensitet, både när det gällde lycka och oro. Men Eibhlín Dubhs dikt slog upp ett fönster.

— I min erfarenhet av moderskapet var det en ganska ensam tid. Jag var den första av mina vänner som fick barn så jag kunde inte umgås med dem. Istället var det den här gamla dikten som höll mig sällskap och jag drogs starkt till den, berättar hon när vi ses i ett regnigt Stockholm – som hon säger passar hennes irländska kynne perfekt.

"Kändes radikalt

Under nattamningar och blöjbyten funderade Doireann Ní Ghríofa på Eibhlín Dubh, vars dikt uttrycker sorgen efter att hennes make blev mördad av engelsmännen.

— Jag hade inte insett att författaren var en småbarnsmamma och att hon var gravid med sitt tredje barn. Inte förrän jag själv var i den situationen, och då talade dikten till mig än starkare, när jag kände ett eko av min levda erfarenhet i den kvinnan.

Oftast är Eibhlín Dubh presenterad som hustru eller moster. Och ju oftare Doireann Ní Ghríofa såg henne definieras utifrån männen i hennes liv desto mer frustrerad blev hon. Poetens brorson Daniel O'Connell var en känd politiker och därför fanns breven mellan honom och släktens män kvar. Ur dem valde Doireann Ní Ghríofa medvetet ut enbart den information där kvinnorna i familjen nämndes.

— Det var ett sätt att använda ilskan till att busa. Det var så kul, att göra samma sak som gjorts mot kvinnor i generationer. Och det kändes ganska radikalt, fast det inte borde det.

"Kvinnlig text"

En sköterska på hembesök från barnmottagningen såg den mapp med information som Doireann Ní Ghríofa samlat ihop och kommenterade: "vad ska det här vara bra för?". På sätt och vis garderade hon sig för just sådana frågor redan i bokens första mening: "det här är en kvinnlig text", skriver hon. Men när jag undrar vad det egentligen är skrattar hon förläget: det vet hon fortfarande inte. Meningen bara kom till henne.

— Och den tjänade som rustning, för jag visste att boken var väldigt annorlunda från den litterära traditionen i Irland som är ganska maskulin. När jag tvivlade kunde jag säga den meningen till mig själv. Nu för tiden är det viktigaste för mig det lilla ordet ”en”. Det är bara en kvinna, ett litet vanligt liv, som jag skrev om, säger hon försiktigt.

Men hennes ambition är att lyfta andra. Enligt gaelisk tradition skapade kvinnor så kallade Caoineadh, en typ av lovsång som fördes vidare i muntliga recitationer. Den bars framåt genom generationerna inuti kvinnorna, understryker Doireann Ní Ghríofa.

— Det är så fascinerande att det bokstavligen var en förkroppsligad litteratur.

Kroppen är också central i hennes bok – författarjaget bedömer sina bröst utifrån hur effektivt de ger mjölk och försöker samtidigt att upprätthålla lusten till maken. Hon är tydligt inspirerad av den franska filosofen Hélène Cixous, och teorierna kring en "feminin skrift" som frambringas med "modersmjölkens vita bläck".

Kvinnor kontrolleras

Är då kvinnorna i Doireann Ní Ghríofas bok förpassade till att vara enbart kropp? Nej, och på Irland finns särskilda poänger med att lyfta fram kvinnlig kroppslighet.

— Kvinnors liv och kroppar har kontrollerats intensivt på Irland. Så att skriva öppet om åtrå och den kvinnliga kroppen, även i min generation, är radikalt här. Skam är fortfarande en stark kraft i vårt samhälle, vilket vi fått från katolicismen, säger hon.

Irländska kvinnor lär sig fortfarande att hitta sitt uttryck i litteraturen, enligt Ní Ghríofa, som blir upplyft av känslan att progressiv förändring är möjlig.

— Olika förståelser av kvinnlighet är möjlig.

Själv grubblar hon på en sida av sig själv som hon upptäckte under skrivandet: liksom i poplåten hon hatar vars text går "and you give yourself away" – är det precis vad hon gör: ger av sig själv. Att kasta sig in i det självutplånande moderskapet lockar henne. Och trots att boken är högst självutlämnande ser hon på skapandet på liknande sätt.

— Jag är här för att ta hand om dem omkring mig som behöver det men mitt syfte i livet är också att vara här för de döda. Jag är bara deras röst, jag är väldigt blyg men det är lätt att prata nu för jag pratar för Eibhlín Dubh och inte för mig själv — men jag antar att det också är ett slags självutplåning, säger hon och skrattar.