— Han var ett läskpapper som snappade upp alla former av musikaliska uttryck och genast kunde använda dem, säger författaren och radioprataren Kalle Lind.
Povel Ramel föddes 1922 och var rotad i den svenska underhållningsmusiken från 1920- och 30-talet med operett och revymusik från Centraleuropa – liksom vals, hambo och schottis. Samtidigt var Ramel inspirerad av jazzen som dök upp i Sverige på 20-talet. Unga människor började dansa till musiken i storstäderna och den sågs som ett hot av etablerade musiker. Dirigenten Hjalmar Meissner skrev 1921 debattartikeln ”Varning för jazz” där han liknade musikformen vid ett virus.
— Det fanns en rasism för att jazzen kom från svarta människor, men också ett allmänt förakt där man tyckte att USA var vulgärt, säger Kalle Lind.
Fick svenskar att upptäcka blues
Trots tidsandan hade Povel Ramels första orkester Embassy Sextett sin bas i afroamerikansk musik och 1944 när han var 22 år fick Ramel sitt stora genombrott med låten ”Johanssons boogie woogie-vals”.
— Redan där kombinerar han afroamerikansk boogie woogie med svensk tretakt. Där ser man lekfullheten och hans experimentlusta, att det uppstår humor om man kombinerar två till synes oförenliga ting, säger Kalle Lind.
Tack vare sitt priviligierade ursprung kunde Povel Ramel resa till London, Thailand och USA där han utforskade Chicago och New York.
— Han kom hem och gjorde låtar som ”Gräsänkling blues” från 1951. En bluesparodi i en tid när ingen hade en relation till svenskspråkig blues – för det fanns ju inte, säger Kalle Lind.
Mottaglig för allt
Även Povel Ramels egensinniga revykomik hade brittiska och amerikanska influenser. Den så kallade ”crazyhumorn” var delvis en motreaktion mot tidigare satiriker som Karl Gerhard och Kar de Mumma, men också en produkt av amerikansk humor från filmer som ”Den galopperande flugan” (1941).
— Han hade en fot fast förankrad i svensk mylla. Både musikaliskt och språkligt. Han uttryckte sig på svenska och nyskapade det svenska språket på många sätt, men han var samtidigt enormt öppen för doo-wop, gospel, calypso och scat. Han var helt fördomsfri och mottaglig för alla sorters musik, säger Kalle Lind.
