Den franske författaren vill inte gå med på att han, efter sju böcker, drabbats av en backlash. Kritiken om upprepning kom redan efter bok två.
— Det är bara en blind borgerlighet som kan säga att böckerna handlar om samma sak, säger han och deklarerar sitt ointresse för att leverera litterära överraskningar.
Klicka här för att följa oss på GoogleHan gräver på djupet och låter sig översvämmas av minnen.
I Sverige lockar han storpublik. Scenframträdandet i Stockholm sålde slut direkt vilket slutade med att han gjorde två.
— Det finns författare som drar publik som popstjärnor – det gör inte jag. Men jag har en trogen och engagerad publik som är känslomässigt fäst vid mitt arbete, säger Édouard Louis som vill bygga ”en nära och solid” relation till sin läsekrets.
— Om jag riktar mig direkt till läsaren är det mycket svårare att vända bort blicken. Det intima skrivsättet blir en politisk teknik.
Svåraste
Den nya boken, ”Kollapsen”, handlar om en storebror vars våldsamhet inte helt går att förklara och är också den svåraste han skrivit.
Böckerna om Édouard Louis uppväxt, om hans pappa och mamma, ledde trots den brutala uppriktigheten, till försoning med dem båda. Fadern, med trasig rygg efter en svår arbetsplatsolycka, övergav så småningom sin rasism och homofobi och modern frigjorde sig från två män med alkoholproblem.
Men med storebrodern hade ingen försoning varit möjlig ens om han hade levt, tror Édouard Louis. Efter den första boken 2014 tog brodern tåget till Paris för att slå ihjäl sin då 21-årige lillebror, författaren, med ett basebollträ.
— Min bror representerar en nivå av våld som är ojämförlig, han slog kvinnor, han försökte döda mig på grund av min homosexualitet, han slog sin hund, min pappa, han var verbalt extremt våldsam.
Trasighet
Att skriva om det kostade på. Men var det nödvändigt lämna ut detaljerna om broderns trasighet?
— Ja, det som jag har kvar är det ”omöjliga”. Om man ska skriva självbiografiskt måste man göra sig helt fri från anständighet, man måste fullfölja det radikala, det gäller även en själv. Det är då som man lyckas röra vid något. “Det privata” är en politisk och social gräns.
Men framträdanden inför publik i uppväxtens Picardie finns inte på kartan, inte ens i Amiens där han gick i gymnasiet.
— Det finns fler personer som min bror också i min släkt, jag skulle riskera min säkerhet.
