Dunger: Från hertigar till zigenare

Det kan inte ha undgått någon att Nicolai Dunger är aktuell med ett nytt album: Play. Nyheter24 stämde träff med Sveriges mest sympatiske singer/ songwriter på ett fik på Surbrunnsgatan i Stockholm för att ta reda på lite mer. Det blev ett samtal om rastlöshet, vikten av att festa och surgubben Van Morrison.

Hur är läget?

– Bra, tack. Jag gillar verkligen det här fiket, jag har hängt här i 10 år minst. Min farfar brukade gå hit också när han var ung. På den tiden hade de spriträttigheter.

Enligt skivbolaget är Play ditt första ”riktiga” popalbum sedan Mercury Rev producerade ”Here’s My Song” 2004. En comeback, alltså?

– Jag vet faktiskt vad man ska kalla det. Jag kan inte säga att det känns som en comeback, även om det är den första renodlade popskivan på länge. En stor anledning till att det blev en skiva är att jag träffade en musiker som heter Staffan Andersson (har tidigare spelat med bland andra Stina Nordenstam och Anna Ternheim). Vi började testa oss fram i studion och så tyckte jag att det lät jäkligt bra. Det var så lätt att jobba med honom.

Hur är ditt förhållande till media i dag? Du måste väl ha gjort ett par tusen intervjuer. Minst. Är det inte tröttsamt att svara på samma frågor?

– Om jag vill nå ut med musiken så måste jag göra det här. Det kan vara jobbigt om den som intervjuar är väldigt speciell?eller okunnig?då kan det bli lite obekvämt. Men oftast är det okej.

Du flyttade till Irland i våras, vad gjorde du?

– Jag bodde där i två månader hos en av Guinness-döttrarna, som gör ölen, du vet.

Oj, jaha.

– Så?ja, jag bodde där och skrev låtar i deras herrgård. Eller slott?eller vad det nu är. Varje dag kom det olika märkvärdiga människor och besökte gården. Det var allt ifrån hertigar till zigenare. Samtidigt var det en ganska ensam tid, jag var mycket för mig själv. Men det var väldigt skönt att få komma bort, jag behövde det.

– Jag hade väl hoppats på att få träffa Van Morrison också, han bor bara 100 meter från deras hus och brukar tydligen komma över ibland. Jag tänkte jag skulle fråga om jag fick göra en cover på en av hans låtar. Men det skulle nog aldrig fungera, han verkar vara en riktig surgubbe.

Apropå Van Morrison – svenska journalister vill gärna jämföra dig med honom?

– Jag har inga problem med det. Och det är klart, jag har lyssnat på mycket på hans musik och är självklart influerad. Astral Weeks är nog världens bästa skiva. Jag gillar den där lite strukturlösa rytmen? det lekfulla soundet. Min senaste skiva har inslag av det där. Egentligen är det väl lättare att nå ut om man gör lite mer raka, homogena skivor men jag har alltid gillat att experimentera?Och det är väl en av anledningarna till att jag aldrig har eller kommer stå i centrum i Musiksverige.

Jag tycker mycket om omslaget på nya albumet.

– Det är en privat bild som togs på Irland som vi tyckte passade bra. Bilderna i konvolutet är på min tjej. Vi satt och lekte med kameran någon kväll, gjorde lite skuggspel och så där?det blev filmiskt och bra.

Var är skivan inspelad?

– I Älvsbyn, Norrbotten, i Mats Schuberts sommarhus. Där spelade vi även in Edit Södergran-skivan. Det är så fin akustik på övervåningen i det där huset. Min mamma föddes i den där byn också så jag tycker mycket om att komma tillbaka dit. Vi spelade in på dagarna och hade fest på kvällarna - det var väldigt gemytligt.

Mitt intryck är att texterna och musiken på Play präglas av en enorm rastlöshet. Leave your bag and belongings/Sister let us take the chance/I´ll lead you to another land eller Can you show me a place to live/Seeking all the diffrent sides of love.

– Det finns en rastlöshet både i texterna men kanske framförallt i musiken. Märkligt nog var det aldrig något jag tänkte på det när vi spelade in den. Det var överhuvudtaget inte särskilt uttänkt eller planerat. Och jag gillar ju verkligen när det?blir vad det blir, så att säga. Jag tycker ju att det är förfärligt tråkigt lägga på grejer i efterhand och så där.

”Entitled to play” – heter en av låtarna. Vad handlar den om egentligen?

– Det är väl själva centralverket på skivan. Den handlar ganska mycket om att jag är värd att göra det jag gör. Att jag efter 15 år har kommit till en punkt i min karriär, i mitt liv, då ingen kan säga åt mig vad jag ska göra. Det är väldigt tillfredsställande. Även den handlar om rastlöshet?men det är nog mycket det som det handlar om för mig. Börjar jag luta mig tillbaka?ja, då skulle jag nog inte kunna skriva särskilt bra låtar heller.

Snart ska du spela alla de här nya låtarna live för första gången. Hur känns det?

– Den här skivan blir nog väldigt rolig att spela, det känns att låtarna längtar lite efter att få komma ut. Annars gillar jag inte att spela live så mycket. Framförallt inte när jag spelar ensam, det blir ganska tomt. Du fläker ut dig själv på en scen någonstans i USA och sen går du tillbaka till hotellrummet?ensam. Men nu kommer vi ju vara ett riktigt band som drar ut och då är det ju mycket roligare.

Mer fest?

– Alltså?när jag var yngre var det ju fest hela tiden i samband med spelningarna. Och så tycker jag egentligen att det ska vara?det är ju viktigt att ha kul på vägen, liksom. Så fort jag börjar tänka för mycket på karriären, pengar, scheman och så vidare?då är det kört.

Skrivet av: