Camilla Gervide: Vem fan tror du att du är?

Jag sjöng innan jag kunde prata och jag började dansa så fort jag kunde stå på mina trinda, små ben. Det var jag. Det flöt runt i mitt blod på samma vis som jag behövde luft för att kunna andas.

Men på samma vis som jag växte upp med en längtan efter att få stå på scen och uppträda så växte jag upp i ett småstadssamhälle så präglat av jantelagen att invånarnas största skräck var för det annorlunda.

Rädslan för det som stack ut, det som skilde sig från mängden. Att tro att man var något förtjänade ett straff värre än döden och att stå ut från mängden genom att vilja sjunga och dansa skulle snart straffa sig ordentligt för den unga Camilla.

Eftersom jag ansågs att inte ”veta min plats” så var det helt i sin ordning att försöka få mig att rätta in mig i ledet. Jag skulle minsann inte tro att jag var något!

Ett av mina tydligaste minnen är från en måndagsmorgon i början av 90-talet. Kvällen innan hade jag uppträtt på SVT, ett uppträdande följt av en kortare intervju om något så hemskt om som mig själv. Det var med tunga steg jag styrde kosan mot Bjurbäcksskolan. Jag visste att jag skulle få betala ett högt pris för mitt jantelagstrots och även om jag denna dag hoppades på att jag skulle ha fel så visste jag innerst inne att så nog inte var fallet.

Och mycket riktigt. Denna dag var fylld av glåpord, hårtussar som slets från mitt huvud och som grädde på moset, en regelrätt misshandel utförd av pojkarna i den äldre årskursen.

För ni ser, i en småstad där föräldrar lär sina barn hur uppkäftiga människor som tror att de är något ska behandlas, är det helt okej för äldre killar att spöa upp småtjejer som tycker att det är roligt att sjunga. Allt detta som en del av någon typ av kamratuppfostran medan fritidspedagoger och lärare som av en händelse råkar vara upptagna på annat håll. För jag skulle ju straffas. Vem fan trodde jag att jag var? Jag var ju värdelös!

Och jag trodde dem. Efter tillräckligt många slag och sparkar fick de mig till slut att känna mig som att jag var ingenting värd. Jag skulle straffas.

Och jag straffade mig själv genom att sluta sjunga. Jag lät sångfågeln inom mig tystna för att sedan sakta dö ut.

De tog ifrån mig min glädje och mitt liv. De tog ifrån mig min musik. När mina föräldrar insåg att ingen tog denna mobbing på allvar så sålde de vårt hus och flyttade oss till en annan stad för att jag skulle slippa ifrån mina plågoandar men min sångfågel var likväl tyst.

Två veckor efter jag tog studenten packade jag en resväska och flyttade till möjligheternas land, USA. Jag hittade mig själv där. Jag hittade min sångfågel. Den hade inte dött, den var bara stum av rädsla. Första gången jag satte min fot på en scen i Los Angeles fick jag en black-out . Jag minns ingenting av mitt framträdande men jag minns smaken av salta lyckotårar som rann nedför mina kinder när jag var klar. Jag hade bestämt mig för att försöka ta tillbaka det som var mitt.

Min musik, min lycka. Mitt liv.

Du kan ju testa och tala om för mig att jag inte duger så får du väl se om jag lyckades!