"Ett klassiskt socialdemokratiskt tal"

Det var en socialdemokratisk partiledare med vind i seglen som talade inför den uppskattningsvis 4000 personer stora publiken i Almedalen under lördagseftermiddagen. Stefan Löfven är näst sist ut för det här året, och passade därför på parafrasera Pelle Almqvist, sångare i The Hives, genom att säga "tack till alla förbanden som talat tidigare i veckan". Detta genererade så klart både applåder och skratt.

Redan två timmar innan Löfven började tala var bänkarna framför scenen fullsatta. Ett huvudtema för talet var förutom jobben även miljöfrågor. Löfven hade passande nog valt att återvinna Håkan Juholts gamla idé från förra årets upplaga av Almedalsveckan: att från scenen bygga en brygga ut i i publiken. Tanken är troligen att komma närmare publiken, och kanske att skapa en känsla av att partiledaren är en man av folket snarare än en fackpamp högt upp på en scen. Huruvida det lyckades vill jag lämna osagt - men Löfven kändes i alla fall mer som en arbetargrabb som blivit partiledare, än som en fackpamp.

Själva talet var ett klassiskt socialdemokratiskt tal, med det huvudsakliga syftet att stärka trogna sossar, och locka tillbaka de som gått till Alliansen de senaste åren. Som en förstärkning av detta inleddes därför talet med att Löfven tackade Lisbet Palme och Mona Sahlin för att de kommit för att titta. Hans tack till Lisbet Palme manade fram enorma applåder, och jag noterade att flera socialdemokrater i publiken var påtagligt rörda.

På det stora hela var Stefan Löfvens tal mycket bra - både välskrivet och framfört över förväntan. Struktur och disposition kändes genomtänkt och tydlig, och Löfven hade både variation och pondus i rösten. Sammanfattningsvis kändes han som en stark partiledare med sikte på valet 2014. Att publiken var positiv och förväntansfull förstärkte dessutom upplevelsen av att Löfven är rätt person att ta Socialdemokraterna till en valseger.

"Även om Löfvens tal var väldigt bra, var det inte perfekt"

Talets enligt min mening bästa passage var när Löfven valde att citera Anna Lindh om arbetslösheten och miljöproblemen, från när hon var miljöminister: "Av två problem gör vi en möjlighet". Att citera någon är alltid retoriskt smart, i synnerhet om det är träffande. Att det dessutom var just Anna Lindh han valde att citera - Anna Lindh som lever vidare i många hjärtan runt om i Sverige - gjorde det extra starkt.

Men även om Löfvens tal var väldigt bra, var det inte perfekt. För det första försökte Socialdemokraterna lansera ett nytt begrepp, "Hållbar frihet", utan att förklara ordentligt vad det innebär. Min analys är att de har inspirerats av Moderaternas uppfinningsrikedom när det kommer till nya ord, och själva ville försöka sig på något liknande. Problemet är bara att "Hållbar frihet" både är svårt att sätta fingret på, och att faktiskt minnas. Dessutom har det en ganska tråkig klang, som gör att det nog inte överlever ända fram till valet.

Det andra som kunde ha varit bättre är att Löfvens talskrivare, Anders Utbult, nog borde ha hållit igen lite på de vackra formuleringarna och de nära på klyschiga slagorden. För visst låter det fint att vilja "skapa en frihet som går i arv", men för många vackra ord riskerar ofta att bli tomma ord.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är positivt överraskad över Löfvens insats. Jag befarade att talet skulle bli ganska tråkigt med långa, monotona meningar, men det var istället ett av veckans bättre tal. Jag tror dessutom att många socialdemokratiska väljare känner sig både lättade och förväntansfulla över att de med Löfven som partiledare nog är närmare ett regeringsskifte än de har varit på mycket länge.