I november 2015 når den så kallade flyktingkrisen sin kulmen. Då har omkring en miljon människor från Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia och Sudan kommit till Europa i förhoppningen om ett bättre liv.
En av dem är Farzan Mozaffari, 16 år, som tar sina första steg på svensk mark när han kliver av Öresundståget på Malmö centralstation.
Missa inget viktigt, följ oss på Google— Det var en känsla av frihet, av att inte längre behöva vara orolig, säger han till TT tio år senare.
Han tillhör den förföljda hazariska minoriteten i Afghanistan och han har tvingats lämna sin familj i hemlandet. På egen hand har han tagit sig till Malmö via Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland och vidare, stora delar till fots.
På vägen har han mött skjutande gränspoliser, blivit utnyttjad av smugglare och sett ett hav för första gången i livet – mitt i natten tillsammans med 50 andra migranter i en gummibåt avsedd för tio.
— Resan var det svåraste jag har varit med om. Det förstod jag inte då. Men nu när jag reflekterar så förstår jag hur farligt det var, säger han.
Hörde talas om Sverige
Från början har han inget planerat slutmål, men utmed vägen hör han talas om att Sverige är ett bra land, med generös asylpolitik. Så mycket mer vet han inte om landet som han hoppas ska bli hans nya hemland.
Den där första frihetskänslan försvinner. Malmö är mörkt och kallt, svenskarna känns också kalla. Migrationsverkets utredning upplever han som ett långt polisförhör, där man både misstror honom och är dåligt insatt i hur det är i Afghanistan.
— De visste inte vad de pratade om. De hade kanske mycket arbetsbelastning, men det blir också fel om man fattar beslut på de där grunderna. Hela processen kändes inte rättssäker, säger han.
Efter lite slussande hamnar han på landsbygden utanför Vallentuna. Där är allt ännu mörkare och tystare – men nu får han börja skolan och möter en annan sida av Sverige.
— Jag ville plugga och lära mig språket och jag kunde jämföra med skolan i hemlandet. Här ser det helt annorlunda ut, det kändes som att jag var på rätt ställe. Det var en känsla av hopp.
De andra fick nej
Han får börja på noll och gå hela grundskolan från början. Han klarar den på två år samtidigt som han lär sig svenska. Lagom till att han lärt sig språket och börjat komma in i det svenska samhället är asylprocessen klar. Han är livrädd för att få avslag.
Farzan får inte avslag, han får uppehållstillstånd. Men han har svårt för att glädjas över beskedet.
— De flesta andra fick ju nej. Det var människorna jag hade mest kontakt med, i skolan och så. Där jag bodde var vi fem och de fyra andra fick nej. Man hade ju byggt en relation med dem, alla hade blivit vänner.
Farzan Mozaffari var en av 35 000 ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige under 2015. Enligt SCB lever drygt 20 000 av dem kvar i dag. Av dem har åtta av tio sysselsättning.
Farzan jobbar sedan några år på organisationen Right by me, som bland annat verkar för att hjälpa in ungdomar med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden. Men just nu är han tjänstledig för att plugga på universitetet.
Studierna tar det mesta av hans fokus, men han hinner också träffa kompisar och träna ibland. Familjen är kvar i Afghanistan. Han vill inte prata så mycket om dem, men säger att det har blivit ännu svårare att hålla kontakt sedan talibanerna strypt tillgången på internet.
Han gillar livet här, men samtidigt känner han inte riktigt igen sig. Landet som tog emot honom har förändrats under tio år, tycker han. Dagens samhälle är ett annat, med en helt annan flyktingpolitik – mycket till följd av den flyktingvåg som han var en del av.
”Orolig och stressad”
Nyligen föreslog regeringens utredare en ny lag, med möjlighet att riva upp permanenta uppehållstillstånd. Det fick Farzans malande oro från asylprocessen att blossa upp på nytt.
— Det är ju ett sätt att skrämma människor, att ge dem panik och att ta tryggheten ifrån dem, säger han.
— Men oron handlar inte bara om att stanna eller inte, utan att du känner dig träffad av de där frågorna. Att vara i det här landet och känna dig orolig och stressad hela tiden, bara på grund av hur du ser ut och vad du har för bakgrund.
Det handlar inte om att gnälla på Sverige, understryker han,
— Men jag har en hel del att säga om sakerna som händer i Sverige, speciellt om frågorna som rör mig och den grupp som jag tillhör. Där ser jag det som min rättighet att kunna uttrycka mig som en av dem som bor i det här samhället. Jag bidrar till det och vill ju Sveriges väl.
