Under 2024 anmäldes totalt 25 296 sexualbrott till polisen, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). 9 633 av anmälningarna rörde våldtäkter. Våldtäktsanmälningarna mot barn upp till 15 år var 2 876, vilket motsvarar 30 procent.
I varje enskilt konstaterat fall finns offer vars liv har slagits i spillror och som aldrig kommer att bli detsamma som innan.
Klicka här för att följa oss på GoogleMen det finns också en grupp det sällan talas om. En grupp som många gånger har svårt att få den hjälp och det stöd som behövs för att kunna gå vidare: förövarens anhöriga.
”Enorm skam”
I en färsk avhandling från Umeå universitet ser Roberth Adebahr, medicine doktor och psykolog på Anova på Karolinska universitetssjukhuset, ett stort lidande hos närstående till sexualförbrytare. Känslan av skuld och skam är påtaglig.
— Vi har intervjuat anhöriga till personer som är under utredning för barnpornografibrott, och vi ser hur svårt de har att få stöd. De tar på sig en stor skuld, blir isolerade och ensamma. Man förstår inte hur hårt de drabbas, säger han.
— Närstående kan ringa vår hjälplinje Preventell, och vi kan träffa anhöriga till patienter med oönskad eller riskfylld sexualitet som får behandling hos oss, men det räcker inte för att möta behovet. Mer kunskap behöver komma ut till både primärvården och till onlinepsykologer.
Att känna skuld för något man inte kan ansvara för vet ”Jenny" – som egentligen heter något annat – allt om.
När hon och hennes dotter befann sig utomlands för ett antal år sedan kom dottern till henne och ville berätta om minnen från barndomen.
”Jenny” beskriver hur världen rämnade under hennes fötter.
— Min dotter berättade om övergrepp, händelser från när hon var liten som hon nu mindes. Om vad hennes pappa hade gjort. Det hon sade, det var så tydligt, jag såg på henne att hon inte hittade på. Han hade också sagt till henne att han skulle döda henne om hon någonsin sade något till någon, säger ”Jenny.”
— Det var en så otrolig chock. Jag anade ingenting. Hon hade ju haft en bra relation till sin pappa, min exman. Han är en sådan person som man skulle beskriva som snäll och omtänksam.
Hittade organisation
”Jenny” och dottern tog sig snabbt hem till Sverige, gjorde en polisanmälan som sedermera inte ledde till åtal eftersom det saknades stödbevisning till berättelsen, och försökte bearbeta allt det hemska.
— Jag kände så enormt mycket skuld och skam. Min logiska hjärna kan säga mig att jag inte kunnat göra något. Men det spelar ingen roll. Känslomässigt kände jag en enorm skuld. När vi skilde oss fick han ju tillgång till barnen, de var med honom varannan vecka. Hur kunde jag inte se vad som hände? Hur kunde jag inte förstå hur dåligt min dotter mådde?
Efter att dottern berättat hittade ”Jenny” till Rise, en organisation som stöttar vuxna som utsatts för övergrepp som barn. På många sätt blev samtalen och stödet därifrån hennes räddning.
Hermine Holm är generalsekreterare på Rise. Hon delar Roberth Adebahrs bild av att primärvården inte alltid kan ge det stöd som är nödvändigt för att anhöriga till sexualförbrytare ska kunna leva ett drägligt liv.
— Vi har kontakt med närstående till förövare och upplever att samhället har svårt att se dem. Det finns absolut inte tillräckligt med stöd. Vårdcentraler har sällan den kompetens som krävs och då blir det svårt för närstående att själva hitta vägar vidare, vilket i sin tur kan orsaka stor ohälsa som följd, säger hon.
Ideala stället
”Jenny” vände sig aldrig till primärvården för att få hjälp att bearbeta sina känslor. Det hade varit för omständligt, menar hon.
— Att gå till en vårdcentral..., det hade blivit en långbänk. Det ska skickas remisser, jag behövde ju något snabbt.
”Jenny” tystnar en stund, sedan fortsätter hon:
— Jag känner att det skulle behöva vara lättare att hitta hjälp. I Stockholm finns det en mottagning för våldtagna kvinnor, ett sådant speciellt ställe borde finnas för människor som oss också. Jag tror att det finns en rädsla för många att hamna hos någon som inte förstår. Så idealet hade varit ett ställe som man vet att man kan kontakta.
”Jennys" exman är inte dömd för övergreppen dottern har berättat om. Han nekar till att något ska ha hänt.
