Lärdomarna dras i ett mörklagt Kiev.
På plats i Ukraina ser Mikael Frisell, generaldirektör för Myndigheten för civilt försvar (MCF) vad som krävs för att skydda ett land från en motståndare som inte bryr sig om konvention.
Klicka här för att följa oss på Google— Ryssland har nu visat att man inte bryr sig om det är civila mål, man bryter mot folkrätten. Det har blivit en ögonöppnare för hela västvärlden att vi måste göra någonting åt den sårbarheten.
”Totalförsvarskonceptet 2.0”
De ryska attackerna mot infrastruktur och energi visar att svensk beredskap inte längre kan vila på it-säkerhet och fredstida organisationsplaner.
När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vid årsskiftet omvandlades till MCF blev det nya fokuset på försvar i krig tydligt.
Lärdomarna från Ukraina ger vad Frisell kallar ”totalförsvarskonceptet 2.0”. Det handlar om både aktiva skydd – till exempel luftvärn som kan skjuta ned angrepp – och passiva sådana.
— Vi brukar säga betonglego, byggsatser med betong som man kan sätta över kritiska saker. Man kan maskera, och göra skenmål.
Tillsammans med Försvarsmakten har MCF identifierat 128 (av Sveriges 290) kommuner där kritisk infrastruktur innebär ökad risk för fientliga anfall. Kartan är hemlig för allmänheten, men visar vikten av att fokusera på välfungerande varningssystem och fysiska skydd.
Bort från pappersarbete
Men när angreppet väl skett måste också skadorna lagas omedelbart. För att säkra den förmågan har civilplikten återaktiverats.
— Vi ser hur oerhört duktiga de är i Ukraina på att reparera. Vi behöver den kapaciteten här också.
För att lyckas måste Sverige tumma på byråkratin och det ”administrativa stuprörstänkandet”. Kommuner, företag och medborgare behöver kunna ställa om för att samarbeta över gränserna.
— Det är där den samhällsviktiga verksamheten bedrivs, det är där det måste fungera om vi ska upprätthålla samhället. Det är ju inte att vi myndigheter på nationell nivå skriver massa papper.
I Kiev håller restaurangerna öppet med elverk. Trots det omslutande vintermörkret går ukrainarna ut för att äta och träffas.
— Det är inte arméer som vinner krigen i dag utan det är samhället, att det klarar av att hantera de här hoten, säger Frisell.
