— Hon har ju varit ganska ensam, Simona, säger statsvetaren Patrik Öhberg, docent och biträdande föreståndare vid Som-institutet.
För Liberalerna skulle detta kunna bli en vändpunkt, menar han:
Klicka här för att följa oss på Google— Det kan finnas en symbolisk verkan om det kan få fler att ta samma steg.
— Nu finns det någon med lite kredibilitet som säger att jag tror på det här projektet, jag vill vara med. På så sätt är det ett viktigt första steg.
Lars Leijonborg, som ledde partiet 1997–2007, har hög trovärdighet och besitter ett politiskt kapital, framhåller han.
”Väldigt grön”
— Problemet har varit för Simona att hon är väldigt grön. Hon har inte särskilt mycket politiskt kapital som hon kan använda i sin relation till andra liberaler, att tvinga dem att ställa upp.
Den stora framgången i valet 2002 gav honom smeknamnet ”Leijonkungen” i medierna, efter en valkampanj där integrationspolitiken varit partiets huvudfråga, bland annat genom förslag om språktest för medborgarskap.
— Han har någon slags trovärdighet kopplad till lite mer lag och ordning, skarpare krav och sådant, säger Patrik Öhberg.
Mindre kändiseffekt
Leijonborgs politiska kändisskap kan möjligen spela viss roll för äldre väljare, tror han. Men överlag är kändiseffekten mindre i ett riksdagsval än i ett EU-val. Därför tror han att Leijonborgs återinträde har en mer indirekt effekt.
— Det blir mer som en indirekt signal, att det finns några som kliver på, och att journalister börjar prata om någonting annat än att kritiker hoppar av.
