Bott och jobbat i Sverige i tio år – får inte stanna

– Jag kom hit när jag var 22 år. Nu har jag lärt mig språket, jag har fått ett fast jobb som avdelningsansvarig, jag betalar skatt. Jag orkar inte åka någon annanstans och börja om igen. 

Bröderna Weis och Qais Ebadi har bott i Sverige i snart tio år. De flydde från Afghanistan efter att deras pappa blivit mördad på grund av sina politiska åsikter. Först kom Qais, sedan Weis tillsammans med systern och sist kom mamman. Mellanbrodern är försvunnen. De har inte hört ett ljud från honom på åtta år. 

I dag är det bara Weis och Qais som är kvar i Sverige. Mamman och systern har utvisats.

– Vi försökte få komma till förvaret och säga hej då men fick inte. Som tur var lyckades vi ta reda på vilket flyg de skulle med så vi hann till Arlanda och ge dem en kram, säger Weis.

– Det är riktigt svårt för ensamma kvinnor i Afghanistan. Mamma har diabetes och högt blodtryck och vår syster har epilepsi. Det finns inga mediciner mot epilepsi i Afghanistan. Där tror de att vår syster är psykiskt sjuk, säger Qais.

Vi sitter vid ett bord längst in i lokalen på en mörk pub på Söder i Stockholm. Det är tiden mellan lunch och middag och endast ett fåtal andra gäster. Servitrisen serverar svart kaffe i låga glas. Weis insisterar på att få betala. Bara några minuter från puben ligger den Ica-butik där båda jobbar. De är fast anställda sedan flera år tillbaka och trivs bra. Men det spelar ingen roll, de får ändå inte stanna.

Nio år av ständiga processer

Första asylansökan gjordes när bröderna kom år 2004. Två år senare kom beslutet. Ett nej. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, men det blev samma sak där. Därefter gick det fyra år då bröderna tvingades leva illegalt för att slippa kastas tillbaka till Afghanistan. I april 2012 togs ärendet upp igen. Den här gången ansökte Weis och Qais i stället om arbetstillstånd. Med uppbackning och bevis från arbetsgivaren på Ica ansökte de på nytt om att få stanna i Sverige. Men tre månader senare kom samma negativa svar. Som återigen överklagades. Det sista beslutet är från den 11 november i år. Det säger att bröderna kommer att utvisas till Afghanistan. Dessutom med tvåårigt inreseförbud. 

Anledningen är att Migrationsverket inte godkänner passen. Det går inte att identifiera att Weis är Weis eller att Qais är Qais. I alla avslag står samma sak, att identiteten inte kunnat styrkas. Ingen ifrågasätter att bröderna är från Afghanistan och Kabul. Det är själva identiteten som inte går att fastslå. 

Eftersom de kom som flyktingar saknade de afghanska pass. Därför åkte de till Afghanistans ambassad i Oslo för att få nya pass utfärdade. Dessa anses dock inte som giltiga i Sverige. Något Migrationsverket är väl medvetna om. Det är nämligen så att inga afghanska id-handlingar utfärdade efter 1992 anses som giltiga. 

– Man kan använda afghanska pass att resa med men inte som identifikationshandling, säger Lennart Eriksson, Migrationsverkets expert på Afghanistanfrågor inom asylprövningen.

Det spelar ingen roll hur många gånger bröderna överklagar eller om de söker för asyl eller arbetstillstånd, passen kommer inte att anses som giltiga. 

– Vi kan inte gå emot Migrationsdomstolens beslut så länge det inte kommit in några nya identitetshandlingar. Utan nya identitetshandlingar eller annan bevisning är det svårt att göra någon annan bedömning av identiteten än vad som redan gjorts i flera instanser, säger Nina Johansson, avdelningschef för arbetstillstånd på Migrationsverket.

"Det blir avrättning direkt"

Qais och Weis lever nu i total ovisshet över framtiden. Att åka tillbaka till Afghanistan förknippas med livsfara.

– Vår pappa mördades. Vi har fiender som kommer att förfölja oss. Och bortsett från det har det på senare tid blivit ännu värre när man återvänder från västerländska länder. Alla tror att man är jätterik och man blir utsatt för utpressning. Dessutom är det många som tror att man inte längre är muslim. Och om man hamnar hos talibanerna blir det avrättning direkt. Inget snack om det, säger Weis. 

Qais instämmer.

– Det är inget snack. 

Trots att situationen känns nattsvart försöker bröderna leva ett normalt liv. Men de vittnar om sömnlösa nätter och konstant oro. Både för sina egna liv men även för mammans, systerns och den försvunne broderns. Ingen av dem kan förstå varför Migrationsverket inte låter dem stanna. De har lämnat in universitetspapper, den afghanska legitimationshandlingen tazkira och haft mostrar och kollegor som intygat deras identitet. 

– Vi har varit här i nästan tio år. Vi har jobbat, betalat skatt och aldrig gjort något fel. Vi har lärt oss svenska. Vad ska vi med svenskan till om vi inte får stanna?

Arbetsgivare och kollegor vittnar

På Ica Ringen i Skanstull på Södermalm i Stockholm är stämningen låg.

– Qais och Weis har arbetat hos oss sedan 2007 och 2009 och har blivit mycket viktiga för verksamheten. Qais arbetar i dag som avdelningschef och jourhavande butiksansvarig och har därmed en nyckelposition med arbete i företagsledningen. Weis arbetar på avdelning med varuplock, inventeringar, beställningar och i utgångskassorna. Han har även ansvar över butiksgolvet under helgerna. De är mycket omtyckta av kunder, kollegor och företagsledningen, säger Jeanette Sjödin, köpman på Ica Ringen.

Hon har följt brödernas process under flera år och skickat in dokument, gång på gång, med anställningserbjudanden till Migrationsverket. Papper som ibland kommit bort utan att någon kunnat förklara hur och varför. 

– Det här är två personer som visar stor ansvarskänsla för sitt arbete och de har ett mycket trevligt sätt. Det känns overkligt och orättvist att två personer som bott och arbetat i Sverige så många år och betalat skatt inte får stanna. Det här är inte personer som ligger någon till last på något sätt.

"Säg bara vad vi ska göra"

Weis är uppgiven. Han berättar om hur de flydde för att komma till Sverige. Först Qais och sedan Weis. Om hur mamman och systern plötsligt blev kallade till ett möte där tio poliser väntade för att eskortera dem till Migrationsverkets förvar i Märsta. Hur de, utan tillhörigheter eller medicin, plötsligt kastades tillbaka till en fattig och försvarslös verklighet i Afghanistan. Hur de fick återvända till ett land där de inte längre har något hem.

– Jag förstår inte. De säger bara att våra pass inte är giltiga. Men vad ska vi göra då? Säg vad vi kan göra för att bevisa vår identitet så gör vi det. 

På Migrationsverket är man van vid problem med afghanska id-handlingar, men menar att det inte finns mycket att göra.

– Vid arbetsansökan är kontrollen av identiteshandlingar extra noggrann, säger Lennart Eriksson. 

Han förklarar att olika typer av id-handlingar och vittnesmål kan ha påverkan, men att det inte är någon garanti.

Men om det är känt att passen från ambassaden i Oslo inte är fullgoda identitetshandlingar, varför ser man då inte till att påverka så att utfärdandet blir mer kontrollerat? Har Migrationsverkets gjort några påtryckningar?

– Nej vi har inte gjort några påtryckningar från svenskt håll, inte vad jag känner till.

Men när det gäller arbetstillstånd borde ni väl kunna kontakta myndigheterna i Kabul för att kontrollera identiteten?

– Jo det kan man. Man kan be dem kolla tazkiran i sina register och se om det finns andra handlingar som stämmer överens. 

Gör ni det då?

– Nej.

"Man blir trött på slutet"

Weis och Qais har överklagat ännu en gång. Det ser dock mörkt ut.

– Jag pratade med handläggaren i förra veckan och bad om att de i alla fall ska ge oss tid att kunna packa ihop. Men han säger nej. Jag är medlem i facket, jag har flera abonnemang och jag bor i lägenhet som jag måste säga upp. Jag har bott här i tio år. Det går inte att packa ihop på en dag.

Qais suckar.

– Man blir trött på slutet. Man orkar inte springa och vara orolig. Om det ska hända måste det hända på en gång. Det är hopplösheten man blir trött på.