Elins mamma tog sitt liv – nu hjälper hon andra anhöriga att överleva
Det har snart gått åtta år sedan Elins mamma utan förklaring valde att ta sitt liv. Åtta år av sorg och hårda fasader. I dag jobbar Elin med att hjälpa andra att hantera sin sorg och att våga prata öppet om självmord.
Elin Mårtensson är 24 år och bor i Jönköping.
Just nu turnerar hon runt om i Jönköpings län och föreläser i anslutning till föreställningen "Vi som blev kvar", en föreställning som visas runt om i landet.
Idén till föreställningen kom av Elins musiklärare Julia Sandwall som läst Elins blogg. Som initiativtagare har Julia Sandvall enligt Elin "jobbat stenhårt" för att få in pengar till att finansiera projektet. Arbetet med föreställningen började för två år sedan och är regisserad av Anna Sjövall efter manus skrivet av Emma Broström.
Föreställningen innehåller tre olika historier som berättar om hur tre familjer drabbats av en anhörigs självmord och framförs av skådespelarna Gustav Berg och Natalie Sundelin.
I samband med föreställningen har Elin vid ett flertal tillfällen efteråt föreläst och berättat sin historia med egna ord om hennes mammas självmord och om hur hon jobbat med sig själv för att kunna gå vidare.
Elin har två bloggar, i den ena "Leta, finna, borta, försvinna" skriver hon om sin mammas försvinnande, om föreställningen och föreläsningen. I den andra elinmartensson.wordpress.com skriver hon om sitt liv i dag.
Vilken kvinna har betytt mest för dig? Vem är din förebild?
En politiker, en mamma, syster, flickvän, kollega, rättskämpe. Du vet bäst.
Passa på att hylla henne i dag, det förtjänar hon. Posta en bild under hashtaggen #kvinna24 och sprid på Instagram, Facebook, Twitter.
Visa att du också är för jämställdhet. Hylla någon du ser upp till.
Elin Mårtensson var 16 år när kroppen efter hennes mamma Eva hittades vid Vätterns strand. Då hade mamma varit försvunnen sedan ett halvår tillbaka. Hon hade tagit sitt liv.
Det har snart gått åtta år sedan dess. Åtta år av sorg, frågetecken och att leva dold bakom en stark fasad. En fasad som senare kom att rämna.
I höstas fick Elin en depression som gjorde att hon föll ihop.
– Jag orkade inget, kunde inte ta mig upp ur sängen. Hittade ingen mening med mitt liv.
Men något fick henne att resa sig igen.
– Med depressionen fick jag en chans att börja om och gå min egen väg. Att hitta mig själv, hitta Elin.
Bloggar och föreläser om sorgearbetet
Elin har alltid skrivit. Tiden efter att mamma Eva försvunnit, tiden då hon hittades, tiden efter. Allt finns bevarat på internet. Och Elin fortsätter att dela med sig. Just nu pågår en föreställning om anhöriga till någon som begått självmord som heter "Vi som blev kvar". En föreläsning som inspirerats av hennes egna erfarenheter efter initiativ av hennes musiklärare Julia Sandwall.
I samband med de föreställningar som är abonnerande föreläser Elin om sig själv och sin mamma.
– Det är verkligen inte lätt för mig att prata om den jobbiga tiden efter att mamma dött. Det tar mycket energi. Men jag gör det för min bearbetning och för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra på vägen genom mina erfarenheter jag fått.
Hon berättar att både föreställningen och föreläsningarna får enormt mycket positiv respons.
– Men folk är inte vana med att det kommer fram ”en liten blondin” som kliver upp på scenen, tar för sig och vågar prata.
Har lärt sig hantera sorgen
Att ställa sig på en scen och föreläsa om det allra mest privata har inte varit lätt, men Elin har lärt sig att hantera sin sorg, att fortsätta. I dag säger hon att hon är stolt över sig själv.
– För några månader sedan hade jag inte klarat av det här. Då hade jag inte i närheten av så här bra självförtroende.
Vad är det som driver dig att våga prata?
– Någon måste börja också. Jag brukar jämföra det med hur det var för homosexuella för några år sedan. Så många som sedan räddats av att tabun mot att öppet prata om homosexualitet försvunnit.
"Kärlek och kramar är så viktigt"
Elin fick aldrig något brev eller en förklaring till varför hennes mamma valde att ta sitt liv.
– Jag och min mamma är väldigt lika. Vi söker ofta bekräftelse. Hon var jätteduktig på mycket. Men hon ville höra det också, fast det var sällan någon sa det till henne, för "hon var ju så stark". Folk tog henne för givet. Ungefär som att ”en sådan stark person behöver inte få höra det”. Och då började även hon nog tvivla på sig själv.
– Hon fick aldrig den bekräftelse hon sökte.
Varför tror du att det är så?
– Det är mycket avundsjuka som ligger bakom. Man kanske inte är så stark själv och då är det jobbigt att se andra som är det.
Elin berättar om hennes moster Lena, tvillingsyster till mamma Eva. Lena är Elins främsta förebild. Hon har mist många av dem hon älskat men trots det klarat av att överleva själv.
– Jag tror att skillnaden mellan henne och min mamma är att när de var små så var min mamma den starka medan Lena var lite mer blyg. Lena fick därför mer uppmuntran och kärlek på ett annat sätt, för det ansågs att hon behövde det. Medan mamma var den som var stark och självständig och utstrålade att hon klarade sig själv.
– Men kärlek och kramar är så viktigt. För vem är det som lever? Den starka eller den svaga?
Hon återkommer till ämnet kärlek och bekräftelse. Berättar att hon mist alla sina tidigare vänner. Säger att det inte alltid är lätt att vara vän med henne men att hon fått nya kompisar nu.
– Jag har fått en nära vän som ger mig mer än de förra andra tillsammans. En person kan ge dig så mycket mer. Det är så viktigt att ha en vän som man vågar vara sig själv med och kan känna sig trygg med. I en viss ålder är det viktigt att ha mycket av allt. Vänner, saker. Att lägga upp på Facebook. Men i slutändan är det inte antalet vänner som räknas. Det är vad de tillför dig.
