Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Pojken med guldbyxorna

- 14/10/2012, 08:30 -
Flashbackanvändaren Pojken med guldbyxornas självporträtt för Nyheter24
1 av 2

Flashbackanvändaren Pojken med guldbyxornas självporträtt för Nyheter24

Pojken med guldbyxorna på Flashback
2 av 2

Pojken med guldbyxorna på Flashback

Han har hängt på Flashback i tio år, och funderat på dess roll i och för Sverige lika länge. Nyheter24 möter Pojken med guldbyxorna i Flashback Talks.

FLASHBACK. Pojken med guldbyxorna är användarnamnet på Flashback för en man, någonstans mellan 45 och 50 årgammal, som bor och jobbar i Stockholm. Den 12 april i år fyllde hansmedlemskonto på forumet 10 år. Under den tiden har han bara hunnit med ettblygsamt hundratal i antal startade trådar, varav mer än hälften är om hansolika åtgärder som moderator i forumdelarna Medier & Journalistik samtFilosofi. Varför så få samtal initerade?

– Jag har inte den böjelsen, jag har gjort några tappra försökmen tycker inte det blir bra, förklarar han för Nyheter24.

Bra och bra. Man kan i alla fall med lätthet konstatera attde tankar han faktiskt har satt på pränt inte följer mallarna för Flashback.Låt oss till exempel titta på tråden "Sverge, det djävla nästet" - hundra år av Sverigehat i litteraturen, startat mitt under årets sommarmånader (som i sig förmodligen var skäl till enhel del inåtvänd nationell frustration). Där beskriver han den långlivadekulturella trend svensk litteratur ofta demonstrerar, nämligen att hata sittmoderland. ”En förhoppning med denna tråd är att kunna studera dennasvenska självkritik som ett litterärt motiv - kanske rentav som ett slags genre- och följa Sverigehatets konjunkturer över tid,” fortsätter han i trådstarten.

– Den tråden kannog ses som symtomatisk för min väg till Flashback. I min barndom var Sverige"officiellt" bäst i världen, men under mina tonår började dennationella självkritiken åter höras, då i form av protester mot det socialdemokratiska"betongsamhället", minns Pojken med guldbyxorna.

Ovanligt kritik mot Flashback - och Sverige

Pojken med guldbyxorna läste då med en blandning av fascination och indignationsjälvkritiska böcker om svenskheten, och gjorde även uppror mot normalitetengenom en avstickare till fundamentalistisk kristenhet. Den tiden är nu svunnen,men intresset för Sverige och svensk kultur finns kvar hos honom.

– Sålunda funderar jag ofta över Flashback som"svenskt" fenomen, och tråden ”Sverge, det djävla nästet…” syftartill att få historisk förståelse för detta inslag av självkritik ochsjälvprövning i den svenska kulturen.

Se där, lite kritik av Flashback som inte så ofta dryftas iuppmärksamhetens ljus. Forumet, som tack vare sin liberala syn påyttrandefriheten blivit hem för nästan varenda nationalistisk ochfrämlingsfientlig ideologi som finns, brukar visserligen sågas för just dehögljudda följderna av deras åsiktsyttringar – men det efterlyses sällan enförbättring av diskussionen, snarare en total radering av densamma. Pojken med guldbyxorna verkardock försöka förbättra istället för radera.

Den kulturförnekande kulturen

– Svensk kultur har ju beskrivits som "denkulturförnekande kulturen", och just denna aspekt tillhör det som jagtycker att det är mest intressant att både observera och diskutera påFlashback. Det bjuder ju inga svårigheter att observera den dubbla bokföringsom ofta förekommer i den offentliga debatten - kultur är något som finns hosandra folk, men svenskar har på sin höjd mentalitet. Frågan är om den ärett uttryck för ödmjukhet och självförnekelse, eller kanske tvärtom för högmodoch en önskan att även den nationella identiteten egentligen bara skall varaett slags tillfälligt "användarnamn", liksom våra Flashback-användarnamn.

Alla på Flashback har historier bakom sina användarnamn. Jag fick mitt från min lillebror, när han någon gång för många år sedan kallade mig jerkus istället för Jack. Pojken med guldbyxorna har fått det från en ungdomsbok från 60-talet. Den låg framme på hans skrivbord när han 2002 registrerade sitt konto där. Det var inte någon passion föryttrandefriheten som drev honom dit, utan rent intresse för diskussion pånätet.

– Jag hade fåttintresse för nätdebatterande bl.a. genom SvD:s debattavdelning Brännpunkt ochden forumkultur med ”profiler” som där utvecklades i liten skala. För mig som hunnit upp i trettioårsåldern innan jag på allvarbörjade använda nätet var denna diskussionsform en ny erfarenhet – sådant some-postlistor, chattgrupper och ”bulletin boards” hade praktiskt taget gått mighelt förbi, berättar han.

Hur skulle du viljabeskriva de delarna av Flashback som du oftast skriver och läser på?

– Medier & Journalistik är nog dessvärre inte ettsärskilt bra diskussionsforum just nu ­– även om flera skribenter glänser medsin formuleringskonst så är diskussionerna ibland skäligen förutsägbara ochmediekritiken ofta onyanserad. Till god del beror det på att journalister ochandra företrädare för medievärlden tyvärr inte verkar intresserade av att deltai diskussionerna, så det blir mest ett skällande utifrån. Det är liteunderligt, för jag har fått uppfattningen att det åtminstone till nyligenfunnits en levande tradition av självprövning och självkritik och entraditionell yrkesstolthet inom journalistkåren. Varför tycks man nu så ohågadatt diskutera sin verksamhet på ett stort och öppet forum i stället för bara itidningen Journalisten och liknande interna branschsammanhang?

Journalistik är ju dessutom ett ämnesområde därdet är svårt att som utomstående kunna bidra med någon egentlig kunskap omredaktionella och publicistiska beslut, hävdar Pojken med guldbyxorna. Detta då till skillnad frånde flesta av de andra forumdelar som han regelbundet besöker, där hanåterfinner en ”imponerande sakkunskap både från professionella akademiker ochprivatlärda”.

Samhällets universitet och perversitet

Flashback representerar på en gång både samhällets”universitet” och ”perversitet”, som Pojken med guldbyxorna uttrycker det. Dels genomyttrandefrihetsprincipen – att forumet kan fungera som ett öppet forum i ordetsegentliga mening, där alla kan säga sin hjärtans mening. Men också genomanonymitetsprincipen, som Pojken med guldbyxorna noterar inte bara kommer med möjligheten attriskfritt diskutera känsliga ämnen utan också att kasta skit på allt man ser.

– Detta motsvaras kanske då av två funktioner hos forumetsom inte alltid så lätt låter sig förenas: å ena sidan det seriöstsamhällstillvända yttrandefrihetsidealet och å andra sidan det allmäntexistentiell-nihilistiska där Flashback får spela den flinande gycklarens roll.Om Flashback har dåligt rykte så tror jag inte att det främst beror på att detär högt i tak i fråga om ämnen och åsikter, de flesta svenskar är ändå ganskatoleranta och gillar yttrandefriheten. Det man vill komma åt med epitet som"näthatet" är snarare det här att många tycks förväxla kritiskttänkande och dåligt humör eller utnyttjar anonymiteten till meningslöstklotter, säger Pojken med guldbyxorna.

Finns behov av forumet

Han lägger mycket tid på forumet, och det spelar trotsovanstående kritik en stor roll för hans liv. Delvis på grund av sällskapssjuka, menockså för att han tycker sig se något typiskt för den svenska identitet som han sårastlöst jagar: det att vi hellre umgås med varandra via tekniska ombud än faceto face.

– Men givetvis finns det även ett genuint samhälleligt behovav forumet, eftersom den svenska politiska offentligheten ochmedieetablissemanget faktiskt är ganska ovilliga att släppa fram vanligt folkoch deras åsikter – annat än möjligen som lyteskomiska i vissa sammanhang. Detär f.ö. samma faktum som uppmärksammades även av 1968-generationen och som deförsökte komma till rätta med på sitt sätt. Och det är det faktumet som ocksåbidrar till att man som moderator vill göra sitt för att hålla Flashback igång, slår han fast.

Allt som allt kvarstår en plats som inte bara gett Pojken med guldbyxornamöjlighet att varje år sedan 2005 anordna en julquiz om serier (hanpåpekar att vi är en framstående nation på området, med en av världens äldstafacktidskrifter om tecknade serier), utan också faktiskt växa som person.

– Jag får villigt erkänna att Flashback varit del av enprocess som gradvis förändrat min person ganska genomgripande. Från enfariseisk läpparnas bekännelse, till åsiktspluralism, till en mer genuin och intesällan smärtsam acceptans av vad den verkligen innebär. Att man verkligen måstetåla att bli förargad och förorättad, avslutar Pojken med guldbyxorna för Nyheter24.