Därför ljuger dina Facebook-vänner om orkanen Sandy

INTERNET. Som så många andra som inte bor på den amerikanska östkusten har jag de senaste 48 timmarna suttit klistrad framför olika typer av skärmar för att följa utvecklingen under det att orkanen Sandy dragit fram. Dramatiska är bara förnamnet för de bilder som spritts, där översvämmade gator, tomma mataffärshyllor och vällande vattenmassor genom förgäves slutna dörrar än en gång påminner oss om att det samhälle vi byggt upp står och faller med vädermakternas nonchalanta infall.

Det har emellertid funnits anledning att titta en gång extra på vissa av bilderna som cirkulerat. Som Mashable, Buzzfeed och Daily Dot rapporterat – och granskaren av moderna sägner Snopes bekräftat - har många nämligen varit total och fullkomlig fejk. En har varit ifrån filmen "The day after tomorrow", en annan från "Den perfekta stormen". En har varit från 2011, en annan från 2003. Vissa har varit direkta resultat från ingrepp i Photoshop, och en bild som föreställer en översvämmad McDonalds-restaurang där Happy Meals uppgivet flyter omkring var till och med snodd från ett danskt videokonstprojekt.

Verkligheten - för overklig?

De verkliga följderna av orkanen Sandy – 82 döda, stora bränder i New York, materiella skador för många miljoner dollar – känns spontant allvarliga nog för att fiktiva bilder inte ska behövas. Så varför skapas och sprids de närhelst en krissituation såsom denna uppstår. Är inte verkligheten verklig nog?

Tja, om ni frågar mig är svaret nej. Det hela är förhållandevis enkelt. Vi kan först fastslå att USA för västvärlden är nätets början och slut. En beundransvärd andel av allt från Youtube-succéer till bildtrender härrör från någon amerikansk stat. När en nationell nyhetshändelse så inträffar är det inte konstigt att nätet används som ventilationslucka, ett kreativt hål att slänga alla sina tankar och känslor på eller, om man inte kan formulera dem själv, sprida andras vidare. Orkanen Sandy har på bara några dagar utvecklats till en sådan händelse: en lättfattlig situation som alla förstår har allvarliga konsekvenser. Det blir en gigantisk gemensam referenspunkt – premissen för att 250 miljoner nätburna amerikaner med ett enda nyckelord ska förstå en idé, en tanke eller ett skämt.

En bildberoende nyhetshändelse

Alla berörda är dock inte i omedelbar närhet till nyhetshändelsen. Detta markerar en skillnad till när exempelvis de amerikanska valdebatterna sändes i nationell teve, och alla som ville kunde delta i det faktiska händelseförloppet bara genom ett par klick. Här måste i stället bilder tas, skickas och spridas för att du ska kunna greppa vad som händer – och av bilder kan man aldrig få nog. 

En skiss på ett axiom som skulle kunna beskriva nätets förhållningssätt till tider av stora nyhetshändelser är att det ultimata målet är att delta, om inte delta så gråta över det, om inte gråta så skratta åt det. Det beskriver en situation där insikten om vad som hänt kommer först i prioritet, följt av att inse vidden av det hela, avslutat med behovet av att kunna hantera det. Bilder är din insikts-boost i alla tre av dessa steg.

Att dela eller inte dela

Så du sitter framför din dator och, i takt med kortfattade nyhetsrapporter om läget i New York, börjar den ena makalösa bilden efter den andra trilla in. Hur reagerar den genomsnittsliga nätanvändaren? Jo, till en början har du, som en reaktion på hur förhållandevis lite bilder det finns, sänkt din tröskel. Du har helt enkelt inte råd att ifrågasätta allt du ser om du ska kunna unna dig de riktigt dramatiska skildringarna. Dessutom har du ingen anledning att tvivla på äktheten i bilden på den hotfulla stormen över Frihetsgudinnan, för Sandy skulle ju vara den största stormen någonsin och New York ser ju ut sådär, eller hur? 

Dessutom ryms en dimension av besvikelse. Den där verkligheten som vi pratade om ovan är allvarlig, ja, till och med hemsk, men det syns inte alltid på bilderna. Många livestreamade direktsändningar från New York har visat mörka, tomma gator som varit lite blöta. Inte ens orkanen Sandy ser särskilt hotfull ut (om man inte betraktar den från satellithöjd), utan mer som ett stort mörkt och kanske särskilt blött moln. Hur ska dina Facebook-vänner kunna inse vidden av denna sällsynt kraftiga storm, som president Barack Obama nyligen själv kallade "katastrof", om bilderna bara föreställer ett blött oväder? 

Har hajarna invaderat?

Andra bilder är i sig så anmärkningsvärda för att man inte ens ska vilja veta om de är sanna. Till exempel har ett antal olika foton på hotfulla hajfenor i vattnet som översvämmat en gata eller trädgård spritts. Bilder är lika mycket som en felaktig nyhetstext en lögn om de inte är sanna, men just i situationer som denna verkar folk göra undantag om påståendet som görs är otroligt nog för att vara troligt. En haj som simmar omkring utanför din köksdörr är för många en mardröm som aldrig får bli sann, men om den någonsin ska vara det så är det nu. Det behöver du ingen faktakoll eller bekräftelse för att förstå.

Så, du klickar på dela-knappen och det känns som att du, visserligen på ett minimalt sätt men ändå, deltagit i dagens största nyhet. Du har visat dina vänner något oerhört, du har deltagit, gråtit och skrattat. Att det inte är sant är i slutändan ingen huvudvärk, för ingen kommer minnas din delade bild om en vecka och ytterligare hundra nya delade bilder. Och visst, att någon tror en haj simmat i en trädgård är kanske inget större problem. Risken är snarare att vi glömmer de lidanden som göms bakom de hisnande illustrationerna. 

Det större problemet

I svensk media återges envist en annan siffra på offer för orkanen Sandy än den jag nämnde ovan i texten. 'Minst 14 döda till följd av ”Sandy”', står det, och man undrar var de resterande 68 personerna tog vägen för att antalet ska sluta i de 82 det gäller. Lösningen är enkel. De dog nämligen i Västindien, en plats som oftare drabbas av naturkatastrofer än lanseringar av nya sociala medier. Ovädret som tog deras liv återgavs inte på Facebook, varken sanna eller falska bilder från deras öde hemsökte våra Facebook-väggar. Där någonstans kanske det större problemet döljer sig.