Eric Rosén: "Svensk utrikespolitik allt mer ryggradslös"

Sedan Sverige gick med i EU har vi i allt högre grad fått en "Ojojoj då"-hållning till den egna utrikespolitiken.

Vi ställer inga krav, uttalar ingen uppfattning, har ingen egen officiell hållning i utrikespolitiska spörsmål – om inte EU redan formulerat en gemensam linje. I stället säger vi ingenting eller i bästa fall ”ojojoj då, det där var ju inte så trevligt, kan jag tycka” när små eller stora felaktigheter, brott och övergrepp begås ute i världen.

Den egna rollen har marginaliserats och även om betydelsen av Sveriges kritiska röst kanske alltid varit lite överskattad internationellt har den aldrig varit så klen och tam som nu. Jag kan till och med sakna senaste gången någon muttrade över att ”Sverige försöker agera världssamvete nu igen”.

Att vi följer EU-linjen oftast och att svensk utrikespolitik mer blir en kompromiss- och förhandlingsfråga än något som enbart Carl Bildt sköter om är logiskt i och med medlemskapet. Det är emellanåt också bra – ett enat EU har väldigt mycket kraft. Men det får inte leda till att den svenska rösten tystnar helt. Så ohyggligt klena vi varit i fördömanden av våldsamma och extremt repressiva diktaturer under den arabiska våren – för att vi avvaktar EU – får man inte vara. Där krävs tydlighet från början.

Och när det gäller högst konkreta svenska spörsmål måste vi visa mer ryggrad än vi gjorde när fotbollsmatchen mot Bahrain spelades nyligen trots det folkliga uppror som pågick (där demonstranterna dessutom också troligen slogs ned med svenska vapen - ojojoj då). Regeringen Reinfeldt, och kanske också regeringen Persson dessförinnan, ser det här som en försiktig och balanserad utrikespolitik när tystnaden i själva verket i sig är ett godkännande och samarbeten av olika slag är en förbannad välsignelse.

Rent parodiskt blir det när det gäller hockey-VM i Vitryssland 2014. Vi, en av världens främsta hockeynationer, framstår som totala pajasar när vi först inte har några invändningar mot att medverka i diktatorn Lukasjenkos propagandacirkus (visste Bildt ens att de skulle ha ett VM där?) och sen – när EU blir förbannade och börjar prata bojkott – rusar vi fram och låter som att det här varit viktigt för oss hela tiden. Ojojoj då. Det blir inte bara hyckleri, det blir riktigt larvigt.