"Centerpartiet borde tacka ja utan att blinka"

I dag publicerar Socialdemokraternas ordförandeStefan Löfven och partisekreterare Carin Jämtin en debattartikel på DN Debatt. I debattartikeln ger de svar på den fråga Alliansen iallmänhet och Moderaterna i synnerhet har pressat Socialdemokraternapå den senaste tiden: om Socialdemokraterna kan bilda regering eftervalet nästa år, vilka ska de då regera samarbeta med? AttModeraterna har lagt fokus på detta är inte speciellt konstigt isig. Många bedömare anser att det stora misstagetSocialdemokraterna och Mona Sahlin gjorde inför valet 2010 var attsläppa in Vänsterpartiet som en på förhand bestämdregeringspartner, och det faller sig därför ganska naturligt attman från Moderaternas nu försöker tvinga in Socialdemokraterna ien liknande överenskommelse.

Att ge ett definitivt svar på den frågantorde därför ha varit en av de mer prioriterade för Stefan Löfvenoch Carin Jämtin, och det faktiska valen man stod inför var ihuvudsak tre olika: att gå till val med V och MP, att gå till valhelt ensamma, eller att öppna upp för ett blocköverskridandesamarbete. Valet föll på det sistnämnda, och detta borde knappastkomma som någon överraskning för M och Alliansen: de två tidigarealternativen var i princip uteslutna, och då återstod bara dettredje alternativet.

Det intressanta i situationen är dock attbollen nu ligger hos Alliansen. Det är upp till Alliansens som gruppoch upp till de enskilda partierna att förhålla sig till detställningstagande Socialdemokraterna nu har deklarerat. FörModeraterna råder det förmodligen ingen tvekan kring vad som ärdet mest strategiskt smarta i den här situationen; de kommer attfördöma att Socialdemokraterna sneglar på deras regeringspartnersoch hävda att detta visar på en svaghet hos oppositionen. Mankommer också hävda att Socialdemokraternas besked i själva verketinte är ett besked – att det bara är ett försök att undvika attge väljarna ett svar på vem eller vilka de vill samarbeta med.

Det har redan spekulerats i huruvidaSocialdemokraterna gör det här utspelet för att försvaga en redansvag allians, och så kan mycket väl vara fallet. Detta förändrardock inte det faktum att både Folkpartiet och Centerpartiet här haren chans att bita sig fast vid regeringsmakten och, enligt vad somborde vara deras sätt att se på det, mildra de konsekvenser ettregeringsskifte skulle få.

Enligt min åsikt är detta dessutom en brachans för Centerpartiet att hålla sig kvar i riksdagen.Centerpartiet har förlorat mest på det allianssamarbete somgrundades hemma hos den dåvarande centerledaren Maud Olofsson 2004.De har haft svårt att profilera sig, och deras roll i Alliansen harmed tiden kommit att handla mer om att rösta på Moderaternasförslag, än att faktiskt påverka riktningen på Alliansenspolitik. Detta har lett till att de borgerliga väljarna har haftsvårt att motivera varför man ska lägga sin röst på justCenterpartiet, en situation som helt skulle förändras om de valdeatt samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i stället.

Annie Lööf står längre ifrånSocialdemokraterna än de allra flesta centerledarna innan henne, mensamtidigt är socialdemokraterna mer liberala än de någonsin harvarit tidigare. Centerpartiets roll i en rödgrön regering skulledärför vara självklart; de skulle vara regeringens liberala röstoch troligen locka många väljare som uppskattar både välfärd ochvinster i densamma. Centerpartiet och Miljöpartiet skulle dessutombli en stark kraft för miljön – ett område därSocialdemokraterna traditionellt sett har haft lite svårt att hängamed.

Valet Annie Lööf och Centerpartiet nu stårinför är egentligen inte svårare än att fråga sig själva om manverkligen tror att Alliansen kommer att behålla regeringsmaktenefter valet i september nästa år. Det mesta pekar på motsatsen,och kanske vore det då smartare att lämna det sjunkande skeppet ochi stället säkra sin plats i den nya regeringen.

Göran Persson konstaterade inför valet 2006att ”allians” betyder ”äktenskap utan kärlek”. Detta harCenterpartiet mer än något annat parti fått erfara, och det börjarkanske bli dags att lämna det kärlekslösa förhållandet bakomsig.