Grattis SD – svensk politik har blivit en fars och ni gynnas av det

Det var en tämligen nöjd Stefan Löfven som kom till dagens presskonferens. En "decemberöverenskommelse" har nåtts, och forna dödsfiender vill nu gemensamt "ta ansvar för Sverige". 

Rent konkret innebär överenskommelsen samarbeten mellan S, MP, M, FP, C och KD i en rad frågor, samt nya budgetregler som gör det enklare för svaga regeringar att få igenom sin politik.

Men trots att partiledarna är nöjdare än på länge, kan jag inte låta bli att känna att ordet "ansvar" är det sista jag skulle använda för att beskriva det vi just har fått bevittna. Tvärt om är det direkt respektlöst att leka med väljarnas förtroende på det sätt som gjorts de senaste månaderna. Detta gäller för både regeringen och för allianspartierna. 

Det är respektlöst att från Alliansens sida säga tvärnej till varje form av samtal, men sen vika sig när regeringen deklarerar att det blir ett nyval. 

Lika respektlöst är det att från regeringens sida säga att det ska bli ett nyval – och till och med sätta ett datum – men sen dra tillbaka detta bara dagar innan beslutet formellt ska fattas.

Än mer absurt är att Löfven så sent som några dagar sedan i sitt jultal tydligt deklarerade att det inte pågick några samtal mellan regeringen och Alliansen, trots att vi nu med facit i hand vet att det fördes samtal. Att ljuga eller undanhålla information är inte att ta ansvar. I alla fall inte i mina ögon.

Med det sagt är det är uppenbart att partierna inte ville ha ett nyval – det behöver man inte vara raketforskare för att lista ut. Det är dyrt att gå till val, och sett till hur opinionssiffrorna ser ut nu skulle ett nyval knappast ha löst speciellt mycket.

Dock återstår att se vad som kommer att hända i bakvattnet av den fars vi fått bevittna sedan i september. Ett troligt resultat är att Sverigedemokraterna går starkt framåt för att väljarna känner sig svikna och lurade av de etablerade partierna. 

Risken är att den här breda överenskommelsen tolkas som att riksdagsvalet vi hade i september inte spelade någon större roll; att partierna ändå kör sitt eget race och hellre kompromissar bort sina hjärtefrågor än förlorar makten.

Även detta gynnar Sverigedemokraterna, som nu med lätthet kan måla upp sig själva som det enda riktiga oppositionspartiet – alla de andra partierna samarbetar ju nu.

Nej, att ta ansvar måste vara mer än att bara säga att man tar ansvar, men så ser det tydligen inte ut i svensk politik i dag.