Ditt hat och homofobi hör inte hemma i min förort

För några år sedan brukade jag och min dåvarande flickvän hänga mycket inne i Stockholm city under sommaren. Det blev en del öppen ömhet i form av kyssar och handhållande, som för vilket nyförälskat par som helst.

Inga konstigheter, eller hur? Ändå fick vi dagligen stå ut med blickar, kommentarer, påhopp och sexistiska närmanden. Det blev en del av vardagen.

Tillslut valde vi att mest hålla oss hemma i min förort Rissne i stället, det kändes tryggast så.

En kväll tog vi en öl på min kvarterskrog strax innan stängning. Vi satt i ett eget hörn, höll varandra i handen och småpratade.

När lokalen stängde insåg vi att vi var ensamma kvar med ett större gäng ungdomar, som förde en del liv och kastade blickar åt vårt håll medan de viskade om oss. Min flickvän fick en dålig magkänsla och sa att vi borde skynda oss därifrån.

Precis när vi hade tagit oss ut genom dörren kände jag en hand på min axel och blev livrädd. Nu är det kört, tänkte jag. Nu kommer vi åka på spö.

Situationen förändrades totalt när jag vände mig om. En av personerna i sällskapet skiner upp och säger:

– Ursäkta, jag ville bara säga att ni är så himla fina tillsammans ni två. Vi blev så glada av att se er ihop!

Det var första och enda gången jag någonsin har känt mig rädd och utsatt i Rissne, under alla de år jag har bott här. Fram till nu.

Bara fyra dagar efter massmordet på 49 HBTQIA-personer i Orlando nås jag av nyheten att någon har bränt upp en regnbågsrandig bänk nära mitt hem. Dagen efter har någon skrivit "Pride hör inte hemma i Rissne era böghoror" med stora bokstäver i Sundbybergsförortens centrum.

Rissne. Min förort. Mitt hem, min trygghet. Hur kan inte Pride höra hemma här, när jag bor här? Mitt läskunniga barn, född och uppvuxen i en regnbågsfamilj möts av det här hatet. Hur förklarar jag det?

Senare samma dag samlas vi, hundratals människor, i vår älskade förort för att hylla kärleken och alla människors lika värde under parollen Rissne Pride. En fantastiskt fin och lugn folkfest som slutar i brutal misshandel, bilbränder och stenkastning.

De rasistiska påhoppen haglar nu på nätet i samma takt som teorierna kring gärningsmännens härkomst och religiösa bakgrund. Rissne målas upp som en stökig förort fullständigt präglad av extremister och brist på integration.

Men jag är inte rädd för ett strukturellt förtryck eller en övergripande hatisk attityd i det här fallet. Det jag är rädd för är enskilda individer.

Det handlar om okunskap. Det handlar om bristande engagemang hos de vuxna i samhället generellt. Det handlar också om något så enkelt som tristess. Ungdomar behöver bli sedda, få stimulans, lära sig om jämlikhet och alla människors lika värde.

Det är en kollektiv insats som krävs nu. Vi HBTQIA-personer i Rissne har redan börjat mobilisera oss för att börja nattvandra tillsammans. Synas mer, men också se andra och varandra.

Det som skedde i Rissne hade kunnat ske precis var som helst i landet. Ignoranta, hatiska och uttråkade människor finns överallt.

Det är vårt kollektiva ansvar att se till att få stopp på våldet och i stället bana väg för kärleken och alla människors lika värde.

● Nu har den fina regnbågsbänken bränts ner – igen

● Här övergår den glada pridefesten i brutal misshandel

● Pridefirandet i förorten började med fest – slutade med misshandel

● LUF: Hater's gonna hate, men kärleken kommer segra i Rissne

● Homofobiska hatbrott i förorten – nu gör folk det här fina