En efter en lämnar de starka kvinnorna svenska toppolitiken

Idag meddelade Sverigedemokraternas Hanna Wigh att hon lämnar partiet efter att hon ska ha utsatts för övergrepp. För oss som följt partiet ett tag är det ingen stor överraskning att Wigh lämnar, hon har motarbetats internt under en längre tid. 

Men Wigh är långt ifrån den enda kvinnan som lämnat politiken. Faktum är att den här mandatperioden har varit tuff för kvinnor i politiken. 

Jag vill börja med att vara tydlig med att jag inte jämför eller jämställer olika sätt som kvinnor frivilligt eller ofrivilligt lämnat toppolitiken. Jag försöker bara skönja en större trend, genom att titta på några enskilda fall. 

När Liberalernas Birgitta Ohlsson till slut kastade in handduken var det efter år av slit och försök att förnya partiet. När hon påpekade problem inom partiet och gick mot partiledningen sas det att hon var besvärlig och jobbig. När hon till slut utmanade Jan Björklund om partiledarposten föll det hela samman, och Ohlsson gick ut med att hon kommer lämna politiken. 

En annan känd politiker som nyligen lämnat politiken är Moderaternas Anna Kinberg Batra. Detta efter enorma interna kampanjer och fulspel om att få bort henne från partiledarposten. Den officiella förklaringen var att hon var tråkig, kall och otydlig. Som det ser ut nu kommer hon att ersättas av en tråkig, kall och otydlig man; Ulf Kristersson. 

Men det finns fler exempel. 

Moderaternas starka röst Maria Abrahamsson, som i valet 2014 var trea på Moderaternas Stockholms-lista, kandiderar inte till nästa mandatperiod. Och länge såg det ut som att även Centerpartiets toppnamn Johanna Jönsson skulle hoppa av, även om hon ändrade sig i början av året. 

Och vi minns väl alla när Miljöpartiet stod inför sin största kris sommaren 2016? Då var det Åsa Romson som fick gå, medan Gustav Fridolin satt säkert. 

På ungdomsnivå ser det tyvärr inte bättre ut. För några år sedan dominerade kvinnor på ordförandeposterna i riksdagspartiernas ungdomsförbund. LUF, KDU, SSU, CUF, Ung vänster och till och med SDU hade alla kvinnliga ordförande. 

Idag finns det bara en kvinna på en ordförandepost, Grön ungdoms Hanna Lidström. Alla andra ungdomsförbund har tillsatt män på ordförandeposten. Moderaternas ungdomsförbund MUF har inte haft en kvinnlig ordförande sen 2002. 

Det finns undantag. Kristdemokraterna och Centerpartiet har båda kvinnliga partiledare, och när regeringen presenterade sin budget i förra veckan var det Ulla Andersson och Magdalena Andersson som syntes och hördes mest. Men att helt ignorera en tydlig trend på grund av detta är oseriöst. 

Vad beror då detta på? Varför verkar det inte finnas samma utrymme för kvinnor på politikens toppnivå längre?

En förklaring kan vara den hårda ton och det konstanta krisläge svensk politik hamnat i. När organisationer upplever kris kan det kännas enkelt att välja någon trygg och säker, någon som tillhör normen; alltså en man. 

Kanske det också är någon svensk light-version och "trumpifiering". Om USA kan välja en president som skryter om att han gillar att ta främmande kvinnor på fittan kanske det inte känns så attraktivt att slå sig fram som kvinna i politiken. 

Förhoppningsvis är inte detta någon långvarig trend, snarare ett gupp i vägen. Att kvinnor tar plats inom politiken är självklart jätteviktigt. Men lite oroande är det, att Sverige bara på några år blivit av med några av de absolut starkaste kvinnorna inom inrikespolitiken.