Det säkerhetspolitiska skiftet i Bryssel är tydligt. Under alla tidigare år sedan posten som EU:s utrikeschef infördes 2010 har jobbet innehafts av en socialdemokrat – de senaste tio åren dessutom från Sydeuropa.
Nu står i stället en högerliberal från Estland i spetsen för EU:s utrikespolitik, i form av 47-åriga Kaja Kallas. Vid sin sida har hon dessutom konservativa finländskan Henna Virkkunen med ansvar för digital säkerhet och likaledes konservative litauern Andrius Kubilius som försvarskommissionär.
Kallas, som en gång i tiden övervägde en karriär som golf-caddie, går till skillnad mot sina företrädare dessutom in i jobbet som före detta regeringschef, med erfarenhet från toppmöten inom både EU och Nato.
Tystade Merkel
Som premiärminister i Estland från 2021 gjorde sig Kallas snabbt välkänd internationellt. Hon såg till att komma tidigt till diverse toppmöten och bjuda väntande journalister på skarpa uttalanden mot Ryssland på god engelska. Därmed fick hon betydligt mer uppmärksamhet än vad lilla Estland annars brukade få.
Även inne på mötena var hon offensiv.
Nyhetssajten Politico Europe berättar om hur hon som nykomling 2021 till andras stora förvåning tog strid med Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel som ville bjuda in Rysslands president Vladimir Putin till ett toppmöte med EU.
— Ett toppmöte om vadå? Vad ska det vara till för? sade en kylig Kallas – och fick Merkel att slänga idén i papperskorgen.
Veto från Ungern
Men att tala för Estlands räkning är något helt annat än att vara samlad talesperson för hela EU. Som utrikeschef måste Kallas väga sina ord betydligt mer och helst se till att alla länder drar åt samma håll.
Hon har redan fått vara med om sitt första veto – när Ungern i förra veckan vägrade gå med på sanktioner mot georgiska ministrar och polischefer.
Även i länder som Frankrike, Tyskland och Italien finns kritiker som anser att Kallas är alltför negativt inställd mot Ryssland – och dessutom alltför fokuserad på just den politiken. Att hon öppet uttalat att EU vill att Ukraina ska vinna kriget har ifrågasatts som en mer hökaktig inställning.
Fast det har hon inga problem att slå tillbaka mot.
— Kan man verkligen argumentera mot det målet? Finns det verkligen någon som tycker att Ryssland borde vinna? konstaterade hon på ett evenemang i Bryssel i början av december.
