December 1987. En israelisk lastbilschaufför kolliderar med parkerade fordon i Jabalia i utkanten av Gaza stad och dödar fyra palestinier.
Vid det här laget har Gazaremsan stått under israelisk ockupation i drygt 20 år. I flyktinglägret i norra Gaza, etablerat av FN för palestinier fördrivna vid staten Israels grundande, är situationen redan nära kokpunkten. Händelsen blir den tändande gnistan till det första palestinska upproret, intifadan. Bara dagar senare grundas Hamas. Motståndsrörelsens mål är att utplåna Israel för att i stället bilda en palestinsk stat.
I dag ligger Jabalia i ruiner, precis som merparten av Gazaremsan. I snart två år – alltsedan 7 oktober 2023, då Hamas gick till attack mot Israel och dödade nästan 1 200 människor – har bomberna fallit oupphörligt. Israel har hämnats genom att döda över 60 000 palestinier, däribland en lång rad högt uppsatta Hamasmedlemmar. Stora delar av rörelsens infrastruktur har ödelagts och det ekonomiska stödet från länder som Iran och Qatar har skurits av.
— Hamas är en skugga av sitt forna jag, konstaterar Joas Wagemakers, professor i islamologi vid universitetet i Utrecht och expert på Hamas och palestinsk nationalism.
Folkligt stöd
Kriget är ytterst asymmetriskt nu. Israel släpper 200-kilosbomber medan Hamas lägger hemmagjorda spränganordningar i israeliska stridsvagnar och minerar byggnader. Då och då dödas och skadas israeliska soldater i Gazaremsan.
— En ny 7 oktober-attack är otänkbar nu, säger Wagemakers.
Israels fortsatta bombningar kan därmed inte enbart förklaras med självförsvar, menar han. Det uppenbara målet är att utplåna Hamas.
— Israel vill förgöra Hamas helt och hållet. Det blir mer och mer tydligt. Israel har länge gett intryck av att de vill ha tillbaka Gazaremsan – men de vill inte ha palestinierna. Så länge kriget fortgår tycks det alltmer troligt att det är så det är.
Frågan är vad som kvarstår av Hamas. Israel säger sig ha dödat runt 25 000 stridande i Gaza, men uppgifterna är osäkra och svårverifierade. Samtidigt antas kriget ha skapat tusentals nya extremister: unga, arga män beredda att ta upp vapen för sin sak. I våras uppskattade Israels militär att Hamas fortsatt hade runt 40 000 stridande – i stort sett samma siffra som före krigsutbrottet, enligt anonyma militärkällor citerade i israeliska medier.
Och stödet hos befolkningen är fortsatt stort. Opinionsmätningar blir allt svårare att genomföra, men senast i maj i år visade opinionsinstitutet PCPSR:s mätning att Hamas har störst stöd av alla palestinska fraktioner. En överväldigande majoritet motsatte sig dessutom en avväpning av Hamas.
Inga alternativ
Den terrorstämplade rörelsen beräknas dock ha förlorat merparten av sin arsenal, som före krigsutbrottet tros ha bestått av upp emot 30 000 raketer och mer eller mindre pålitliga robotar.
— De har inte ens några raketer som kan nå Tel Aviv längre, säger Michael Milshtein, chef för den israeliska tankesmedjan Moshe Dayan Center och tidigare rådgivare vid Cogat, den israeliska myndighet som bland annat ansvarar för det humanitära stödet till Gazaremsan.
Frågan om Hamas ställning i dagens Gaza är ett politiskt minfält i Israel, konstaterar han. Som forskare försöker han lägga politiken åt sidan och närma sig frågan professionellt.
— Sett ur alla aspekter är det en mycket svagare organisation i dag än före 7 oktober. Men – och det här är viktigt att förstå – de är fortfarande den mest framstående, dominerande aktören i Gazaremsan. Det finns inga alternativ till Hamas, inga nya aktörer som representerar någon ny idé eller ett nytt system.
Milshtein har, liksom de flesta israeler, tjänstgjort i armén. I början av 2000-talet, innan Israel drog sig tillbaka från Gazaremsan och Hamas därefter segrade i parlamentsvalet 2006, var han stationerad där i flera år. I dag vet han inte om han skulle känna igen området, säger han.
— Det var en helt annan tid, innan Hamas hjärntvättade palestinierna – särskilt de yngre generationerna.
Jämför med cancer
Milshtein kommer in på en större, mer komplex fråga: Vad Hamas egentligen är och vad de representerar för palestinierna i Gaza. Nästan 20 års hårdfört islamistiskt styre, kombinerat med diplomatisk isolering, fortsatt israeliskt förtryck och återkommande krig, har fått den palestinska nationalismen att slå rot djupare än bomber kan nå.
— Det är en ideologi, en idé. Det är inte något du kan radera ur människors sinnen, säger han.
Michael Milshtein är en av de israeler som länge kritiserat regeringens politik och krigföring i Gaza. Nu står landet vid ett vägskäl. Han ser två möjliga vägar framåt – i hans ögon bägge katastrofala.
— Det minst dåliga alternativet är ett avtal och ett slut på kriget. Det andra är att ockupera Gaza på obestämd tid, vilket vore det enda sättet att kanske, kanske helt bli av med Hamas.
Han pausar och rättar sig själv.
— Att döda alla Hamasmedlemmar i Gaza är omöjligt. Det är befängt att tro att vi ska kunna ändra eller rekonstruera palestiniernas sinnen.
Joas Wagemakers är inne på samma spår. Han jämför Hamas med cancer, en sjukdom som växer fram ur kroppens egna celler. Även om palestinierna i Gaza förflyttas så försvinner de inte, säger han – och det gör inte heller fundamentet till dagens konflikt: palestinsk nationalism sprungen ur fördrivning och israelisk ockupation.
— Det är inget som kan avlägsnas utan att något annat växer fram i stället. Oavsett om det är Hamas 2.0 eller något annat.
