Krönika: Polsk fotbollssång för påven
De sista åren var påven Johannes Paulus II ganska skröplig. En söndag i Rom bestämde jag mig för att gå och kolla på hans predikan på Petersplatsen. Man ville ju ha sett honom medan han fortfarande var i livet, liksom.
Det var jag inte direkt ensam om: på en skärm långt borta stod den skröplige polacken och välsignade oss på alla tänkbara språk med en skakig upphöjd arm. Varpå de som just blivit tilltalade på sitt eget modersmål jublade – ungefär som folk tvångsmässigt måste applådera på Lettermans show varje gång deras inavlade delstat råkar nämnas.
Nånstans mellan kroatiska, japanska, franska och ryska mumlade den gamle mannen också fram något på Ärans och hjältarnas språk. ”Ghhuud vlsgnehh eeeehhr”, typ.
Jag tror bestämt att jag glömde jubla.
Plötsligt rätade den gamle fotbollsmålvakten på ryggen, spände blicken på publiken närmast honom och uttalade en lång harang med en stark och klar röst. Ett öronbedövande jubel ljöd över Petersplatsen. Johannes Paulus II – eller Karol Wojtyla, som han egentligen hette – hade pratat polska.
Uppenbarligen var halva torget tillresta från Swinoujscie, Warszawa, Wroclaw eller någon annan polsk metropol. Plötsligt kändes det som om jag befann mig på ståplats när Wisla Krakow möter Legia Warszawa. Polackerna ville inte sluta sjunga sina fotbollssånger.
Påven såg ut som om han inte hade haft så roligt sedan han konfirmerade sig.
Påven Johannes Paulus II och hans hejaklack när det begav sig:
Skrivet av:
