— Den planen hade aldrig godkänts av en domare i dag, inte en chans, konstaterar Inger "Tummen" Arnesson.
Målvakten, som gjorde sin första landskamp som utespelare 1973, syftar på "planen" på Kenilworth Road i Luton där returmatchen i England spelades.
Returmatchen?
Ja, det första officiella Europamästerskapet 1984 spelades så. Efter ett helnordiskt kval gick Sverige till slutspel där matcherna avgjordes i dubbelmöten. Efter seger mot Italien i semifinalen vann Sverige första finalen på Nya Ullevi med 1–0, innan det var dags för returmötet norr om London.
Leråkersfinalen
— Damfotbollen var inte så stor i England. Vi var lite undanskuffade. Vi tänkte "Ska vi spela på den här planen?", men det fanns inte så mycket att göra.
Matchen, som kommit att kallas för "leråkersfinalen", blev en rysare som fick avgöras på straffar.
— Jag minns att när Pia Sundhage skulle slå sin avgörande straff så sade Elisabeth (Leidinge) till Pia "skjut så hårt du bara kan för annars kommer inte bollen fram", säger Arnesson.
Resten är, som man säger, historia.
"Typisk gubbar"
Men det var inte bara gyttjan som var annorlunda mot dagens mer golfgreens-liknande planer. Man spelade även kortare matcher – varje halvlek var 35 minuter – och med en mindre boll.
— Vi hade ju inte mindre boll i Sverige så vi höll ju på att sparka knäna av oss, höll jag på att säga. Det var ingen som fattade varför. Vi tjejer visste det inte ens förrän turneringen startade, säger Anette Börjesson, Sveriges lagkapten, och fortsätter:
— Ingen var nöjd med att det var kortare speltid. Vi ställer oss fortfarande frågan varför det var så. Vi vet inte. Typiskt gubbar, tyckte man, att bestämma över oss.
När EM nu ska avgöras i Schweiz är samtliga spelare i den svenska truppen proffs och kan räkna med bonusar efter mästerskapet. 1984 var verkligheten något helt annat.
— Vi fick mat och svalt inte i alla fall, skrattar Eva Andersson och fortsätter:
— Det är ju helt fantastiskt att spelarna får leva på sin sport i dag.
