EXKLUSIVT: Henke talar ut

Henrik Lundqvist, 27, är inte bara en Sveriges bästa målvakter någonsin, han är även den bäst klädde - något som klädkedjan Brothers insett.

Tillsammans med brorsan Joel kommer Henrik att leda Brothers julkampanj.

"En modern man är inte stereotyp, utan det är en person som plockar det bästa från många olika världar" förklarar Brothers sitt val av Lundqvist & Lundqvist.

Och om bara några månader väntar OS i Vancouver.

Som vanligt är allas ögon riktade mot 27-åringen som kan bli Tre Kronors viktigaste spelare när man ska försvara guldet från Turin. I OS-finalen för snart fyra år sedan var han en av de stora guldhjältarna tillsammans med trion Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström.

I en stor intervju med Nyheter24 berättar "Hank" om livet som en New Yorker, Joels axelskada, uppladdningen inför OS och om sin pappa Peter som sakta återhämtar sig efter den hjärnoperation han genomgick i slutet av 2007.

–Det är så livet är, det går inte att ha koll på allt, förklarar "Henke".

Men låt oss börja om från början. Telefonen ringer. Det är Henrik Lundqvist som artigt presenterar sig. Som vanligt tar han sig tid att göra intervjuer. Så också nu.

Era kampanjbilder för Brothers blev ganska snygga...

– Haha, jag har inte sett dem än, men jag hoppas att de blev bra.

Ni såg ut som biffiga modeller...

– Haha, ja, kanske lite för grova för att vara modeller. Men ljuset är viktigt alltså, säger han.

Samtalet avbryts av att Henke skojar med någon i bakgrunden och skrattar högt.

– Vi är i träningsrinken just nu i Tarrytown, förklarar han.

Har det varit en tuff vecka?

– Det började väldigt hektiskt, men den här veckan har vi det rätt bra, vi spelar i morgon (läs tisdag) och sen inte förrän på lördag.

– Annars brukar det vara varannan dag där vi tränar och reser hela tiden. Nu börjar det lugna ner sig lite.

OS-premiären är om mindre än tre månader. Det snackas väldigt mycket redan nu. Går du omkring och tänker på OS varje dag?

– Nä, det gör jag inte. Jag tänker på det ibland, men i och med att jag spelade för fyra år sedan så vet jag lite vad som väntar.

– Det viktiga är att du kommer dit med en bra känsla där du fysiskt och mentalt mår bra. Det bästa du kan göra är att egentligen fokusera på det du gör här och nu.

– Jag måste spela bra här och ta hand om mig själv och går jag och funderar på hur jag ska spela i OS kommer jag att tappa fokus på vad jag gör här.

Mats Sundin, 38, har pensionerat sig, men Nicklas Lidström tackade ja till ännu ett OS. Hur går dina tankar kring dessa två gigantiska beslut?

– Först och främst är jag glad att Lidström kommer, han är en av världens bästa backar och kommer att behövas.

– Mats tackade ju för sig och han har haft en otrolig karriär, vet inte vad jag ska säga om det.

Men kan du se dig själv som 38-åring och fortfarande spela i NHL?

– Om tio år alltså? Man har ju skavanker hela tiden i stort sett och har haft problem i ett par veckor, men i slutändan tror jag inte att det är den fysiska faktorn som kommer att avgöra utan den mentala, om man orkar ladda om hela tiden.

– Det är inte bara att gå ut och spela, du måste prestera hela tiden och det är den mentala biten framför allt som är för mig rätt så stor.

– Men jag vet inte, det återstår att se hur länge man orkar hålla på.

Känner du att du är en bättre målvakt jämfört med fyra år sedan?

– Jo, nä....

Kan man som spelare överträffa ett OS-guld?

– Haha, då får man väl vinna OS igen.

Fixar ni det?

– Det är otroligt svårt att göra. Jag ser Kanada och Ryssland som favoriter, men vi har ändå bra chans att försvara guldet.

– Tillbaka till den första frågan, jag känner mig som en smartare målvakt och tekniskt tycker jag också att jag blivit lite bättre, men just när det kommer till ett OS och det är så få matcher så är det dagsformen och känslan som kommer att avgöra.

Säsongen hittills, just nu (16/11) ligger du på 15:e plats i räddningsprocent (91,8) och 16:e plats i insläppta mål (2,51/match). Stirrar du dig blind på statistik eller kör du bara på?

– Nja, jag brukade göra det, men de sista åren här har jag nästan aldrig tittat på statistik. Det är vad det är, och det viktiga är att jag känner att jag spelar bra och att vi vinner.

– Jag kan ju spela bra i fyra matcher och sen ha en dålig match och då kan det förstöra hela statistiken. Det får man ha i åtanke också.

Ni har lite tungt just nu?

– Vi började kanonbra men nu har det gått ner faktiskt. Senast vann vi så det var skönt.

Gaborik var skadad och ni föll ihop, hur mycket betyder han för Rangers?

– Det är många täta matcher och då är det toppspelarna som är tungan på vågen, han gjort många mål och vårat power play har varit väldigt bra i år med Gaborik i spetsen. Det är klart att det spelar roll att tappa en sådan spelare.

Blir det Stanley Cup-seger i år?

– Hehe, det hade varit otroligt kul.

Är det nu eller aldrig för Rangers?

– Nä, det är det inte. Men det klart att man känner och hoppas varje år att det här kan vara det året och vi har chansen. Men det många lag som har det. Ligan är tät och skillnaden mellan att vara etta och vara 18:e lag är inte så stor längre som det var för tio år sedan.

Du hänger ju ofta i Göteborg under semestern och syns ute på krogen ganska ofta. Hinner du njuta av livet och festa under säsongen?

– Klart vi hinner med att gå ut att slappna av och ha kul. Vi reser mycket och spelar mycket, men vi tar våra tillfällen att gå ut med hela laget.

Hur blir det efter en skön seger mot en ärkerival som till exempel NY Jersey, känner du på dig att det kommer att bli en tuff kväll?

– Haha, det klart att om vi vinner en jätteviktigt match och inte spelar på ett par dagar då går vi ut och försöker få med oss så många som möjligt.

– Vi går igenom mycket tillsammans, många lever under press och vi måste prestera och då blir det skönt att slappna av ibland. Det är viktigt också att kunna göra det, så vi orkar ladda om. Den mentala biten är väldigt stor.

Du verkar redan ha blivit en riktigt New Yorker?

– Förra året när jag kom tillbaka hit inför mitt fjärde år, då kände jag att jag kommit hem. Jag kände att jag byggt upp en social krets med vänner och allt kändes rätt, säger Henrik som bor tillsammans med flickvännen Therese.

För några år sedan dominerade du och din bror Joel Scandinavium när ni spelade i Frölunda. Då var Joel lagets hjärta och den som alltid smällde på. Nyligen gick han ut och berättade att han kanske förmodligen inte kan tackla mer i år. Hur mycket har du och Joel pratat om det?

– Jag har sagt till honom att det viktigaste är att han spelar hockey, hjälper laget att vinna och att han kanske måste ändra sitt spel ibland i och med axeln.

Kommer han kunna hålla sig undan "den där tacklingen"?

– Nja, det är ju det, säger Henke och skrattar. Jag har sagt till honom tidigare och sen åker han och smäller på någon igen. Han vill ju så gärna och det är hans spelstil. Det är en del av hans själ, men om det gör ont så blir det ett problem i längden.

Har du kontakt med fler än Joel i Frölunda?

– I Göteborg finns det kompisar jag ofta pratar med, men i Frölunda så är det nog bara Joel.

Kommer du att avsluta karriären i Frölunda? Nu måste du komma ihåg att det är väldigt många som vill höra ett ja nu.

– Haha. Men det är samma fråga som hur länge jag kommer att spela hockey. Det är otroligt svårt att sitta här och säga vad jag gör om tio år. Man vet inte hur kroppen känns, om man är trött och jag ska fortsätta spela.

– Men om jag åker hem för att spela så är det Frölunda som gäller, det finns inga andra alternativ.

För två säsonger sen berättade du att din pappa blivit sjuk och sa att "hockeyn inte var nummer ett" när det skedde. Hur mår pappa i dag?

– Han har återhämtat sig rätt så bra och de kommer över förhoppningsvis till OS och kollar lite. Så det har gått åt rätt håll.

– Men det som hände var inget kul och det är så livet är, det går inte att ha koll på allt, ibland händer saker som man inte förväntar sig och då gäller det bara att gå vidare och göra det bästa av det.

Det blir tyst. Henke försöker hitta de rätta orden.

– Han är inte tillbaka där han var...det är han ju inte.

– Men det är ändå rätt så kul när vi ses och så. När han kommer över med med mamma och förhoppningsvis i OS också.