Flashback från Quetzala och Margrets föllisbash

Lördagen inleddes med sedvanlig bakfylla efterföljt av Rosanna Endres premiär på Stockholms Elementära Teaterskola. Och oroa dig inte om du inte vet vem hon är. Du, och hela stora vida världen, kommer att bli varse snart nog. En stjärna är född.

Så omtumlad av det ena snubblade jag in det andra; min älskade syster Quetzala ” bloggbrudsbadboyen ” Blancos och Margret ”all that swag” Atladottirs gemensamma födelsedagsfest på Kåken.

Efter snabb middag på 1900 (kanske världens bästa köttbullar!) och lite slarviga förberedelser var det dags. Vid sju började gästerna droppa in och ganska snart hade vi stans skönaste personer som myste ikapp till strålglansen av all den kärlek de här två stockholmsikonerna lyckades fylla terrassen med.

Och Margrets och Quetzalas vänner är bra på kärlek. Oisín Cantwell, Fredrik Virtanen, Sofie Strandberg, Sami Ahlgren, Jasminda Blanco, Mårten Persson, Erik ”Lilla Prinsen” Lööf, Kajsa Mellgren, Richard Slätt, Pelle Tamleht, Agnes Hedberg, Emma Malmlöf och många, många fler osade av kärlek till de båda.

För det var inget annat än kärlek och jag undrar om man inte borde börja alla klubbkvällar med kärlekstal, kärlekspresenter och kärlekstema. Kvällen får liksom en helt annan start så. Med Parisa Amiri som toastmaster avlöste talen varandra och lagom tills minglet började vingla och Cristian Dinamarca började spela så var stämningen på topp. Terrassen exploderade i en högljudd atombomb av pepp. En miljon konfettibomber, två miljoner isfacklor, tre miljoner tomtebloss och fyra miljoner glow sticks förbrukades i takt med att vi alla brände av våra sista inre raketer och dansade ikapp hela vägen till stängning.

Att Q och M var sinnessjukt snygga och dessutom lyckades bära upp varsin tiara (!) ger en extra guldstjärna i kanten.

Kvällens enda besvikelse var att de hade angett Adidas som dresscode för män och förutom ett par utspridda försök (cred till Oisín och Sami!) så var det i princip ingen som hade hedrat deras önskan. Själv kittade jag upp mig i Nike ”The Wire-wannabe” outfit från min retrolinne-topp till min vita Air Force 1-tå. Man håller väl stilen.

Som slutord så önskar jag att Margret och Quetzala kunde fylla år oftare för deras fest var en formidabel succé och precis det vi sargade nattlivsvålnader behöver. Som klappar. På själen.

Bra festen. Kämpa.